Egentligen tycker hon om när det är alldeles tyst.

Söndagmorgnar när inga gatuarbeten, lägenhetsrenoveringar eller skolbarnsgapande hörs är de skönaste hon vet.

På sin höjd kan man höra en hund som skäller till. Fåglar som tjattrar. Annars bara bomullslätt ljudlöshet. Frid för kropp och själ.

Så är det inte med den som hon känner efter Tåget.

Den sortens lugn är ett skränande stillatigande. Ett låtsassomingentingseko som går på repeat i hennes huvud.

Ibland tror hon inte att hon ska stå ut en dag till.

Ibland tror hon att hon ska ta den där hatade luren och ringa runt och få klarhet…

Klarhet i vad då?

Denna eviga känslodoktor som tror att hon kan reparera allt som gått sönder.

Hon till och med sparar blommor med rötter som gett upp för länge sedan. Ett omplanterat träd som egentligen bara är en död gren får stå där i marken om i fall att det helt plötsligt skulle få för sig att växa ut något litet blad.

Kan det verkligen växa ut nya blad när allt har torkat ihop och ingen lymfa någonsin skulle orka igenom även om den skulle få aldrig så mycket vatten?

Det händer att hon sitter där och stirrar på den torra pinnen som sticker upp ur jorden.

Som om att hennes gloende skulle kunna göra underverk.

Som om att bara tänka på det som hände när allt rämnade skulle göra det ogjort. Eller att hon skulle hitta en lösning i att se på det utifrån.

Det funkar inte alls och stillheten är öronbedövande.

Hon vet faktiskt inte vad hon ska göra med den.

Faktiskt inte alls.