Jag vet redan vad hon kommer att säga när jag möter henne på trottoaren. Hon har en sportväska på axeln och jag soppåsar både till höger och vänster. Vi stannar utanför möbelrenoverarens härintill. Först kände jag inte igen henne för Z är inte med.
Det är just det. Z, hennes alltid glada trettonåriga schäfertik finns inte mer.
Detta anade jag då jag inte sett dem på ett tag. Hon dog alltså för en månad sen. Hon fick tarmvred och de försökte operera henne på djurkliniken men hon vaknade inte riktigt upp ur narkosen. De fick istället hjälpa henne att somna in.
Det är stor sorg i S’s ögon. Hon berättar att hon inte vet riktigt vad hon ska göra med sig själv när hon inte jobbar. Mellan jobbet, som hon utför mestadels hemma för ett telmarketingföretag, och gymmet som hon till slut skrev in sig på går hon mest i cirklar. Saknar blöta nosar som hon alltid haft sen hon var liten.
Jag berättar om Wish’s operation och att vi väntar på resultatet från provtagningen.
Tillsammans ryser vi.
Den tråkiga sidan av att leva med pälsklingar. De går bort så tidigt. De åldras fortare än vad vi gör. Det är så svårt att förstå hur sjuka de är.
Det kan vara hur knepigt som helst att resa, jobba eller bara lämna dem några timmar för att göra något eget. Ändå är det så svårt när de inte längre är med oss. Tassandet. Slafsandet med vattenskålen. Suckandet när man som vanlig människa glömt bort mattiden igen. Långa blickar när man ska iväg och handla och djur inte kan följa med. Viftandet på svansen när man kommer tillbaka igen. Dykandet i matkassarna. Allt har ett enorm värde.
En vän, som är präst, skrev häromdagen med anledning av allohelgonshelgen om alla djur hon haft. Att man också minns dem när man tänker på döden. Precis så är det. De stannar kvar hos oss. För alltid.
Ja, jag anade att Z inte fanns längre. Vi råkade ju alltid på varandra i parken. Och så plötsligt ingenting.
Fast vi är heller inte mycket i parken just nu.
Min hund verkar nöjd med att var hemma.
Eller så…
Jag vill inte tänka så.
Han blir elva i februari och jag orkar inte med tanken på att han är gammal.
Var tusan tog tiden vägen?
S säger att hon snart kommer att bege sig till hundstallet igen. Hon klarar inte av att göra den där resan som vänner säger åt henne att hon nu borde passa på att göra.
Hon reser till hundstallet för att söka en ny vän istället.
Den som levt med djur, hund eller katt eller vad som helst, är för evigt märkt.
Det går inte att låtsas som om ingenting har hänt.
Pranayama i Rom 
Usch ja, det är hemskt det där. Just hur fort hundar åldras. Jag har bara haft hästar förut och de bli iaf lite äldre, men jag märker skillnad på Grace bara sen i somras. Hon är 10,5 nu.
Håller tummarna för bra besked för Wish🥰
GillaGillad av 1 person
Tack!<3
GillaGilla
Jag har en granne som förlorat båda sina hundar. Först var det uteslutet att köpa ny hund för hur skulle man kunna älska den nya hunden lika mycket som den saknade. Men till slut blev längtan efter en ny pälskling för stor.
GillaGillad av 1 person
De fyller en speciell funktion. Så är det bara.
GillaGilla
Ja precis så är det. Innan våra utekatter vi har här så har vi haft katt och 12 minigrisar i Sverige. Saknar dem alla fortfarande, nu är de nog döda allihop, men en del omplacerades.
GillaGillad av 1 person
12 minigrisar?!? Wow!
GillaGilla
När jag jobbade med sorgbearbetning var det en dam som gjorde sin bearbetning på sin hund som just hade dött. Hon var helt förtvivlad och var övertygad om att hon aldrig skulle skaffa sig en ny hund.
Nåväl, ett år senare gick hon förbi min studio, vinkade glatt och kom fram och presenterade sin nya hund 🐶
Annika
GillaGilla
Menade alltså inte att vara respektlös utan visa på när stora sorger bearbetas kommer man ut på andra sidan. Vilken relation det än gäller.
Och självklart hoppas jag att du och Wish har varandra länge än.
GillaGillad av 1 person
Tack Annika! Förstår precis vad du menar. Tänker inte att du är respektlös. ❤
GillaGilla
Tänk att du och Hanna Hellquist skrev de här texterna helt oberoende av varandra!
Och idag dog min kollegas mycket gamla och mycket älskade hund.
För mig var den första stora förlust jag upplevde vårt gamla avelssto som dog när jag var 16 och hon nästan 27. På hennes rygg satte min pappa upp mig så fort jag var stor nog att sitta upp och gränsle på en häst.
Jag hoppas att du och Wish får många fler år!
GillaGillad av 1 person
Fick precis veta att cancer bara satt i testiklarna och att denna typ av cancer aldrig gör metastaser. Så så lättad🥰. Visst är det fantastiskt att jag och Hanna går i samma tankar.
GillaGillad av 1 person