Ibland känns det övermäktigt när jag tittar ut över min trädgård. Det verkar finnas alldeles för mycket där ute för mig som det måste tas tag i. Grillen står fortfarande där lika smutsig, möjligen lite dammigare, som dagen innan. Tänker att jag kanske kan ta och grilla lite till mig själv. Nu är det i alla fall inte för varmt ute. Fast kanske inte ändå. Sen är det alla buskar som behöver en frisering. Sånt som hänger ut. Sånt som växt mig över öronen.

Det blir väldigt mycket när jag är inne i det tänket.

Så kommer jag på att jag ju måste använda mig av all den där yogan och meditationen som jag gör nästan varje dag. Tänka att ”nu gör jag detta”. Ge uppmärksamhet åt en sak i taget och vara i det. Inte fara iväg.

Det finns ju ingen som säger att jag måste gå loss på allt samtidigt. Stört omöjligt gör jag det för mig. Dessutom ska man inte klippa ner blommande ljuskronor eller rosor som blommar för fullt igen.

En morgon klipper jag gräset. Då måste hunden stängas in för annars attackerar han gräsklipparen och allt blir svårgenomförbart. Konstigt att han aldrig lärt sig att gilla varken dammsugare eller gräsklippare. Eller så tycker han om att jaga dem i värsta skällandet.

Efter gräsmattan går jag loss på oleandrarna för de har verkligen skjutit i höjden.

En del grenar hänger ut över garageinfarten och jag vet först inte riktigt hur jag ska undvika att de faller rakt ner på någon stackare som råkar köra in eller ut.

Sen visar det sig att stjärnjasminen som slingrat sina tentakler runt oleandergrenarna blir räddaren i nöden.

Grenar jag klipper av hänger helt enkelt kvar med hjälp av jasminens otroligt starka hållande. Snacka om livskraft.

När jag är lugn och inte tror att jag måste fixa allt i ett enda andetag så känner jag också in hur grenarna ska falla beroende på från vilket håll jag klipper. Det blir nästan som att jag känner med grenarna. Vi kommer överens.

Bara en gren halkar ner över jasminhäcken men landar mitt i det gröna så att jag kan fiska upp den genom att sträcka ut en hand innan den far vidare ner.

Kanske borde jag klippa lite till med tanke på hur snabbt och lätt dessa träd växer.

Så att rufset kan växa lite mera under kontroll…kanske.

Två fulla säckar blev det i alla fall.

Sen får jag se om jag tar lite till när andan faller på.

Klappar mig på axeln för denna gång.