Naturligtvis var det alldeles för mycket att begära att ha allt utom medicinhämtningen på samma ställe på det enorma universitetssjukhuset. Hur kunde jag tro att det skulle vara för ever and ever?

Stod där i förmiddas med min remiss, stämplad och fin, på samma ställe jag nu blivit röntgad på sen i fjor var tredje eller fjärde månad (aldrig förstått riktigt hur de bestämmer detta men det är väl beroende på hur många som står i kö antar jag…) för att få frågeteckensansikten mot mig. – Nej, inte här. – Jo, alltid gjort det här, insisterade jag fortfarande i tron om att allt är som när jag lämnade onkologerna för två veckor sedan med ett ”-javisst är det i underjorden som vanligt här i samma byggnad!”

-Ja ja, men nu ska du till centrala radiologen den som li….- På andra sidan sjukhusområdet, fyllde jag i nu nästan skrikandes.

Känner väl till det stället då jag från början hämtade medicin, fick min spruta och gjorde scintigrafi flera gånger i samma byggnad. Då när det bara vara röntgen som var på andra stället.

Det blir såklart bara att pallra sig iväg tvärs över hela området. -Bra man får motion då, säger C och jag till varandra. Fast vi egentligen är ganska irriterade på detta sätt med ickeinformation.

Hittar rätt och frågar sen när jag får nålen i armen om det nu ska fortsätta så här. Att jag nästa gång ska hit. Det vet de inte.

Jag får återigen berätta hela min sjukdomsstory samt fiska upp utlåtandet från kirurgen från i fjor. Tackar mig själv att jag bär med mig hela min sjukhusbibel som blir tyngre och tyngre för varje gång trots att jag tyckt det känns så onödigt och lite löjeväckande.

Jag har ju gjort allt på samma sjukhus. Tjejen jag pratar med säger dessutom att de ser mina tidigare röntgenresultat. Fantastiskt tänker jag och stoppar ner mina papper igen efter att hon fotograferat dem.

Vi som trodde att det var den utlovade läkarstrejken som skulle ställa till det idag. Så var det alltså omorganiseringen som spökade.

Redan innan jag åkte till sjukhuset i morse hade jag tänkt vilken musik jag skulle ha här idag. Dansade också lite till den här och den här (Fattar inte att han inte vann melodifestivalen man blir ju så glad av denna. Videon var också kul).

För det är dansa man behöver både före och efter röntgen.

Före för att den alltid är obehaglig hur van man än är.

Efter för att man avverkat en till.

Som belöning.

När man dessutom hittat rätt i en komplicerad värld (överdriver lätt) så är det alldeles alldeles nödvändigt.