så oerhört skönt!

Den nye onkologen (här byts man ut så det tjongar om det) säger att för att en lymfkörtel ska vara oroväckande bör den komma upp emot 10 mm. Mina två (ja de är två…fick panik efter att ha läst om en…) skurkar har enligt röntgen ökat med från 5,5 mm till 6 mm och från 4 mm till 5 mm. Inget att orda om och framförallt ingen orsak att fara iväg och göra PET säger han samtidigt som han ber mig ta av mig så att han kan känna mig i armhålorna. Där finns inget svullet alls. Han säger också att proteserna, det där förbaskade som jag ångrar att jag fått insatta förra gången jag var sjuk, också kan orsaka kalabalik i lymfan. Just den vänstra är märkligt stel emellanåt. Om den fortsätter bråka tänker jag fråga om de inte kan ta bort skiten. Båda skitarna.

Det som syns i livmodern är förmodligen min gamla vanliga myom. Inte heller det något att fara iväg och djupundersöka. Fast han tänker ändå boka in mig på gynbesök…kanske inte så oklokt…

Det var värt att sitta där ute i korridoren en hel timme och vänta. Det var värt att bli klämd på. Är sååå lättad nu!

Sonen muttrar med spjuverblicken att om läkaren ändå hade sagt att jag bara hade tre dagar kvar att leva hade det ju varit någon vits med att missa boxningslektionen på bästa förmiddagstiden.

Jag försöker lämna kvar min dumma unge i garaget, där vi tvingats ställa bilen efter åtskilliga rundor med folk som snor platser mitt framför näsan på en, men han är snabbt inne i bilen innan jag hinner ens sätta mig på förarplatsen.

Säger till honom att jag inte klarar så stora ungar som 23-åringar. Kan bättre med de där små.

De säger inte så elaka saker.