Slängde ut julen fast den nya ljusslingan i trädgården får hänga med en stund till.

Bar ner allt i garaget med sonens hjälp.

Sen saknade jag precis allt. En stor sorg tog tag i mig.

Jag måste göra något som tar bort den sorgen. Måste lappa ihop hålet julen lämnat.

Så jag bokade biljetter till i februari. Vi åker upp alla tre några dagar.

Bokade in hunden på gamla stället. Det får bli så. Han har det bra där. Det är jag som inte är hundra.

I natt vaknade jag till en pyttestund vid halv fyra. Nattsuddande sonen gjorde sig ett kamomillte efter att ha spelat skjuta-skjuta spel på datorn med de nya attiraljerna han fick i julklapp av sin bror. Ljusblinkande tangentbord och mouse med tusen funktioner. Ofattbart att någon som alltid sagt att han inte fattar teknik kan tycka detta är kul.

Innan jag somnade om for ett ord genom min mosiga hjärna; mjukhet.

På morgonen tänker jag vidare på varför jag fick upp just det. Jag tror att vi alla behöver mera mjukhet. Lugna stunder och något varmt som kan få oss att komma ner i den stunden.

Sen kommer jag att tänka på den här; ”Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt” av Bob Hansson.

Ska det vara så svårt?

Antar att detta kommer upp för all den ilska jag läser om. Hatet som sprutar i de olika nyhetskanalerna.

Man ska vara för ett folkslag och mot ett annat.

Man ska tycka att alla ska se ens problem men själv ser man bara sina egna.

Jag har så lätt för att dras med. Fast det känns som om jag egentligen ingenting vet.

Vad är rätt information? Vem har den rätta informationen?

Hur ska man veta vilken som är den rätta informationen?

Enligt min son är allt det jag läser från fel källa.

Det han läser är från rätt.

Känner mig som om jag flyter runt i en konstig bubbla.

En bubbla av icke lösta konflikter.

Det är i den jag befinner mig.

Försöker bädda mjukt i den.

För mig själv.

För de som finns omkring mig.

För inte tusan vet jag om man kan lösa allting.