Min yngste son tog ju körkort i oktober. Sen dess har han letat bil. De som har tobaksaffären härunder tipsade om en bil men det visade sig att tjejen som sålde den inte hade körtillstånd på den. Sen letade min son med hjälp av sin far vidare och till slut hittade han en Ford Ka från 2010.

Det var en hel Odysse’ innan han fick rätt med försäkringar (fy vad jag tycker de är knepiga och medeltida!). I slutändan är bilen inte skriven på honom utan på hans far. Samma sak som hände när jag ”fick” bil. P g a försäkringar. Hmmmm!

Nåja, i onsdags hämtade han den och i torsdags kom han hit för att äta kvällsmat med mig och sin bror.

Först ringde han från snabbköpet och undrade om jag behövde något för han var där.

Sen ringde han om jag kunde komma och hjälpa honom parkera här ute.

Såklart jag kunde. Såklart jag blev rörd av denna förfrågan.

Minns det där med skräckblandad glädje i att äntligen få röra sig fritt själv. Samtidigt förstår jag precis att parkera här är en ren mardröm om man inte är van. Själv har jag lärt mig fickparkera här. Det behövdes liksom inte i Sverige. Jo, när jag bodde i Malmö men det var fyra år efter att jag tagit körkort ju så jag hade en helt annan säkerhet. Dessutom fanns det så mycket mera svängrum. Här tvingas du ibland hålla på och joxa för att få in din lilla bil i ett hönsgumpshål.

Vi har tur, en bil har precis kört ut från en bra parkering strax efter torget där min son håller när jag kommer ut.

Sonen berättar att trots P:et han har tejpat fast på vindrutan därbak (här gör man så för att folk ska se att man är nybörjare) så tutar folk hela tiden. Det finns noll tolerans. Ingen får lov att vara gröngöling eller gammal med nedsatta reaktionsförmågor.

Han tackar mig. Jag säger att jag förstår honom precis. Det finns dock inget annat sätt än att fortsätta göra det. Kanske på tider när inte så många kör runt och letar parkering men ändå testa om och testa om. Han säger att han ska be pappa ge honom tips.

Vi pratar en stund om hur det var för mig som lärt mig köra bil och kört upp i Simrishamn. Då kändes det stort. Rom är inte bara galet mycket större bilisterna är också så många fler. Plus att du måste ta hänsyn till en hel massa mopeder, sparkcyklar och folk som promenerar mitt i gatan. Det var alltså med andan i halsen jag körde mina första rundor här efter ett antal år. För inga vilda hästar kunde få mig att köra bil här förrän jag stod där med ett litet barn och ett i magen och bussarna var proppfulla.

Ja, jag är rörd att min son bad mig om hjälp. Han har tagit ett enormt steg mot oberoendet och snart kommer han glömma hur svårt det kändes i början.

Att jag får vara med i de stapplande stegen tar jag som en medalj.