att man överhuvudtaget får några julklappar.

Så tänker jag när jag kommer på mig själv med att lite sura för den där kaffekokaren jag fått av min minste son.

I mina ”vadskulledetvarabraför” tankar som bara blir värre av att han tipsats av storebror (kan säga att det ante mig då han klagat länge på konstiga läte från min gamla trotjänare) slår det mig helt plötsligt att jag gör så som en närstående gjorde för ett korong-spel (eg couronne) vi köpte till hen när vi tyckte att det gamla var lite väl utslitet. Jo, ringarna hade visserligen svarvats om av en annan släkting men spelpinnarna var liksom bananformade och inte så bra riktade om man säger så.

Glömmer aldrig de sura minerna. Suckarna. Det tydliga i att detta var den mest oförskämda present vederbörande någonsin fått. Det nya spelet fick sen leva ett parallelliv med det nya bakom en utav sofforna i vardagsrummet.

Stoppar mig innan jag börjar köra samma minspel och sedan får nya apparaten köra lite tandem med gamla tills vanliga kaffet tar slut.

Så småningom måste jag erkänna att kaffet är gott. Det blir det där goda långa kaffet och inte nån sorts droppe som man knappt hinner fatta att den landat på tungan för än den är slut. Man kan göra sånt kaffe också såklart och sönerna låter mig förstå att nya maskinen inte var helt och hållet tänkt för mig.

Som sagt är kaffet gott. Det finns också olika smaker som jag testar och måste erkänna att pumpakaffet är väldigt väldigt gott. Det blir till och med lite skum på det. Inte så illa.

Det finns bara två invändningar här; 1. man måste lämna in kapslarna för återvinning. 2. man måste köpa dessa kapslar i en affär som finns i stora, irriterande (för mig) köpcentret.

Man kan tydligen beställa online. Man kan kanske återvinna någon annanstans med.

Vi åker dit äldste sonen och jag.

Det känns som att komma in på en annan planet eller ett rymdskepp. Inte får man gå runt själv och pilla på kaffesorterna. Man får säga sitt registreringsnummer…va?…jag eh, skulle man det…öh??? Kassören försäkrar mig om att jag kan göra det sen. Online. För jag har ju all info hemma. Jag har fått en påse, att lägga gamla kapslar i, av yngste sonen som jag får lägga i en låda. Tänker lite tanken att allt bara åker ut i världsrymden för jag är ju där och åker runt på något vis.

Sen får vi välja kaffesorter vi vill ha från en meny. Min ögon är vid detta lag stora som kaffekoppar och sonen får peka på rätt meny annars beställer jag hem kapslar som passar till någon av de andra hundra miljontals (här överdriver jag en aning) sorters kaffemaskinerna som uppenbarligen finns.

Kanske ändå att jag ska beställa online nästa gång. Till och med sonen blev bländad där inne och glömde bort att han ville ha coffeinfritt också.

Men visst är jag tacksam.

Det är en fin present.

Jag ska bara hitta rätt i denna nya i-lands problematiska, kaffevärld.

Och bara så att ni vet det så diskades, torkades och stoppades gamla kaffemaskinen ner i nya maskinens låda (otrolig passform). Den bars sedan ner i garaget för säkerhetsskull.

Naturligtvis himlade sonen med ögonen.

Det skulle jag också ha gjort.