Oroar mig för allt just nu. För hunden som inte vill gå ut på promenad på eftermiddagen. För sonen som är arbetslös igen. För resan till Sverige. För vad i hela helskotta jag ska göra i sommar som tar mig och hunden till havet utan att vi blir ruinerade.

Det finns ingen hejd. Ligger vaken från tidig morgon tills hunden kommer vid sex tiden och då tycker jag faktiskt att det är en bra ide och gå ut. Särskilt med tanke på att vi sen befinner oss här resten av dagen. Typ.

Fast nu är jag lite orättvis för hunden vill visst gå ut. I trädgården. Vid halv nio börjar han smågnälla. Jag öppnar gallret så att han kan komma ut. Så vänder han sig om och ger mig ”skaduintehängamed”- blicken. Det är världens längsta, mjukaste och brunaste blick. Den kan jag inte motstå trots att; det är för kallt, det är för fuktigt, det är för mycket grannar som är hemma eller jag bara är suraste sura.

Så jag drar jackan på mig och hänger efter. Ibland med godis i fickan så att vi kan passa på att träna lite. Det gillar han. Eller så vill han bara komma igång och springa tokrundor.

Så går jag då där och suckar över säckarna som borde köras till återvinning, buskar som måste ansas, vad för kryddor jag vill odla och att jag kanske skulle plocka lite nässlor när det nu är så fullt. Koka mig en soppa så kanske oro och surhet späs ut litegrann. Ja, då faller ögonen på de där blommande paradisträden (visste jag inte att det hette men Inaturalist hjälpte mig ha ha!).

Men så vackra. Jag kan inte minnas att de någonsin blommat.

Vi köpte ju nya efter snön som tog kål på dem i februari 2018. Skrev tre inlägg om den händelsen; Det kom snö, Mera snö, och Efter snön. När snön försvann var de bara blöta, hängande lik.

De paradisträd som dog hade vi tagit hand om från mitt ex farmors balkong där det stod ett alldeles uttorkat på hennes balkong när hon hamnade på ett hem (ett hemskt ställe) och sedan dog. I vårt förra hem alltså. Det kom igen efter bevattning och ompysslande då det fick röta som en trädgårdsmästare visade hur vi skulle beskära och smeta på en sorts salva/cement. Sen fick den många bebisar som vi delat ut till släkt och vänner. Och så stod de alltså från februari 2015, då de fick flytta in här i trädgården, på samma plats där de nya paradisträden nu står.

Idag har alltså de ”nya” som, utan att jag hunnit blinka, snart stått här i sju år och alltså firar med att blomma.

Sånt blir jag glad av.

Och vips så lättar oroskänslorna lite grann också.