En så obetydlig dag. Ändå för den framåt. Och inte vet jag var denna tanke kom ifrån.

Idag ska jag på bokcirkeln. En sallad är ihopknåpad sedan igår för jag ogillar att göra saker i sista stund och därmed upptäcka att jag saknar ingredienser eller att jag aldrig kommer att hinna få quinoan sval. Sonen himlade med ögonen när han kom hem från sin andningshålsträning (andningshål för mig med). Att jag hade vänt upp och ner på köket….ha ha ha!…ska han säga.

Skillnaden är ju att jag plockar undan efter mig sen. Stoppar in saker i diskmaskinen, den där konstiga tingesten till höger du vet, och slänger saker som ska slängas. Vid det laget har han lurarna trycka in i hjärnan igen och jag kan sucka vidare medan han börjar laga sin pasta.

Så svårt det är att leva ihop. Så svårt det är att leva ihop med en vuxen son.

Vi går liksom på varandra. Stöter i.

Rafsar ihop allt och torkar av diskbänken. Äter en macka och kryper in i mitt lilla bo igen. Scrollar och lurar mig själv till att läsa några rader i en bok. Fy farao vad jag är trött vid lunchtid! Kan det vara att jag alltid går och lägger mig för sent nuförtiden och sen vaknar i svinottan för att tänka och tänka om på allt som inte jag har i min makt att ändra? Ja, förmodligen.

Eftersom detta ju såg ut, som jag sa, att bli en räkmackemåndag så skärper jag till mig. Tar den där jäkla tuppluren som jag kanske inte förtjänar men så väl behöver.

På kvällen lyckas vi med konststycket att äta ihop jag och min inneboende, störiga unge.

Han får mig att skratta igen.

Den var nog en räkmacka ändå…fast jag äter inte ens räkor.