På söndagar ska man inte städa.

Då ska man vila eller gå i kyrkan eller göra något lugnt och gärna meditativt.

Så gör inte jag.

Jag kör i gång en städning som det ryker om.

Bort ska alla hundhår från den blå mattan.

Bort ska alla smulor och ljusbitar som ligger längs sockeln vid diskbänken och irriterar mig var gång jag förirrar mig ut i köket.

Alla småmattor och filtar ska skakas.

Bort ska alla tandkrämsklumpar och andra oidentifierbara, oönskade klumpar i samtliga tvättställ.

Det blir ett himla roddande, som vanligt, då hunden aldrig accepterat dammsugaren.

Den ska helt enkelt jagas under vansinnigt skällande.

Hunden åker ut i trädgården. Det är inte synd om honom. Han stortrivs ute.

Sonen som ju är arbetslös dygnar och kommer därför in i köket för frukost då jag tänker torka golvet där. Nästan lunchdags liksom.

Det känns som när jag hade små barn som inte kunde hjälpa till.

Nu har jag små barn som inte vill hjälpa till.

Och ”lilla barnets” rum blir inte städat denna gång heller.

När jag dammtorkar hyllorna i vardagsrummet hittar jag en tomte jag missat då jag tydligen hoppat hyllorna längre upp förra gången jag städade.

Alltså kvarglömda tomtar som gömt sig och bockar som inte gjort sig synliga.

Det är en konstig tid jag lever i.