Nästan varje dag har ett soundtrack för mig.

Igår gick jag omkring med David Sylvians och Ryuichi Sakamotos Forbidden Colours.

Kanske var det färgerna på himlen häromorgonen.

Hur jag än gjorde kunde jag inte riktigt fånga dem.

Det fanns oranget där i mitten också men när jag ser bilderna, jag tagit, är det borta.

Ser jag det jag vill?

Forbidden Colours väcker också det där minnet.

Konserten med David Sylvian, vi hade biljetter till den 4 mars 2012, som blev inställd.

Vi åkte till ett tomt Auditorium.

Intet ont anande åt vi en bit pizza i matserveringen.

Vi hade båda jobbat och jag hade på mig min finaste , möjliga outfit.

Vi fick så klart pengarna tillbaka när vi insåg att det inte skulle bli någon konsert.

Fast kvar var den där snopenheten efter att man sett fram emot en stor upplevelse.

Sen blev det tyst om Sylvian. Fast jag ser att han gör saker. Bara inte konserter.

När jag ändå är inne på färg och i ett återupplevelsebad av Sylvian kommer Every Colour You Are upp.

Hans musik berör mig.