Även om det bara var några dagar så var det en resa som på något vis har satt sig i mitt inre.

Att resa med sina vuxna söner är en helt annan grej än att lotsa två barn som man är ansvarig för. Det är också vackert. Men detta blir extravackert. När semestrade vi tillsammans sist? Det är väl högst ovanligt att man gör det sen alla blivit myndiga. Eller i alla fall i mina kretsar är det så.

Det var också bra för mig att hyra den där bilen. Inte bara för att den gav oss en större frihet men också för att visa för mig själv att jag kan. Det är ju inte klokt att jag fortfarande vid snart 60 tänker att jag inte kan vissa saker. När jag någon gång inbillar mig att det faktiskt är så att jag är kapabel så drar jag mig ofta in i mitt skal i sista minut. Fegar ur. Harar ur.

Inte denna gång.

Någonstans tror jag ju fortfarande på den där bilden av mig som klantskalle. En som bara kan ställa till det. Förstöra hyrbilar och samla böter.

Jag är helt enkelt tvungen att ta kål på den föreställningen. Gång på gång.

Detta gav mig på nytt tankar som att det är möjligt att ta pick och pack och bara köra. Att jag faktiskt skulle fixa det. När jag tänker efter sitter jag inte i en båt på medelhavet som ingen vill ska kasta ankare vid den egna kusten. Jag sitter inte ihoptryckt med massvis av andra människor som också tror att allt ska bli bra någonstans där framme.

Jag är priviligierad och det borde jag ta mig tusan göra något åt.

Jag styr min egen båt/bil.

Bilen gör också så att mina killar kan dra iväg själva och hälsa på kusinerna oavsett vad vi andra håller på med.

Det gör mig glad. Att de kan hänga med varandra. De som ska bli kvar sen när vi gamla stofiler inte längre finns kvar. Att de kan ha varandra. Slagga på varandras soffor när det behövs. Bara utbyta lite tankar. Finnas som stöd för varandra.

När allt kommer omkring så är det ju det som är viktigt. Inte hur mycket pengar man har på hög eller vem som äger vad.

Kvällen innan vi ska åka hem susar vi fram på de små landsvägarna i mina barndomstrakter. Det är sonen som kör. Han har ställt in lila ljus i bilen till min ära. Jag som fattar noll med det tekniska tar tacksamt emot hans otroliga kunskap. Han verkar född med tekniska antenner. Kopplar mobilen till gps’en. Ställer in hastighetsbegränsningar. Leker med turbon (gillar jag inte så mycket) och lite andra grejer som jag fattar halv sju av. Färgen gör mig glad såklart. Han vet vad morsan gillar.

Jag noterar säkert sju harar under vår fram- och tillbakaresa för att hämta mat i Tomelilla. En sticker rakt över vägen en bra bit framför motorhuven. De andra skuttar där ute på de, av bilen, halvupplysta fälten.

Tror aldrig jag sett så många harar på en och samma bilresa.

Det är värt att kolla med Solöga;

Släpp taget och ge dig hän i glädje. Ta det avgörande steget nu. Min gåva till dig är att visa företagsamhet.

Jag sa ju att denna resa tar mig någonstans på det inre planet. Kanske även på det fysiska.

Vet bara inte vilket som ska bli det avgörande steget…