Ibland…rätt ofta…alldeles för ofta snurrar jag in mig i den där självömkefilten.

Tänker att jag aldrig någonsin ska komma någon vart.

Aldrig bli något när jag blir stor.

Kommer på att jag ju faktiskt kan räknas till de stora nu när jag snart fyller 60.

Då blir det panik.

Vad gör jag mer än slösar bort min tid på scrollande och väntar på att jag ska komma på det där ”avgörande steget” att ta.

Har faktiskt ingen aning. Står där när alla viner förbi mig. Kör för sakta på autobahn. Där swishar hon som startat sitt yogacenter förbi i 200. Där trycker hon, som gjort en halv förmögenhet på sitt handarbete, gasen i botten. Där hinner jag inte se när jag blir omkörd av förskolläraren som blev rektor och sen professor på lärarhögskolan. Känner mig som världens långsammaste snigel när kvinnan som fyllt åttio, och skrivit sina första två böcker på bara några år, lite långsammare än de andra susar om mig.

Det bara blåser om öronen på mig och jag sitter kvar i min lilla bil som jag hoppas ska ta mig fram utan att få fler punkor.

Sen kör jag ut vid nästa avtagsväg. Det räcker med ”tycka synd om”! Bara jag kan göra något åt detta.

Sätter mig på en rastplats och sippar på mitt kaffe (alltid kaffe med när man är på långtur såklart!) medan jag spaltar upp de små steg jag måste göra för att ta mig fram mot horisonten.

Allt har med kreativitet att göra.

Allt inkluderar lek.

Allt har med att blanda in de jag bryr mig om på något vis.

När jag är hemma igen gör jag något som bara väntat på att jag ska ta tag i det.

Det har samlat damm länge nog.

I våras eller om det var i somras hittade jag det jag letade efter på en secondhand.

En smyckehängare. Det var inte riktigt det jag tänkt för jag tänker träd hela tiden. Är besatt av träd. Fast den är i trä.

Fick mixtra lite med den för att kunna hänga mina virkade örhängen där. Ganska nöjd med resultatet.

Om man tittar noga ser man en liten ring där i mitten.

Yngste sonen kommer när jag precis har fotat färdigt och ska ställa tillbaka min bebis på byrån.

-Fint!, säger han och börjar visa mig på ett ställe där jag kan sälja online.

-Nä, vänta nu! Jag ska inte sälja. Jag kan inte sälja. Är helt ute och reser när det gäller försäljning.

Eller?

Vet faktiskt inte. Just nu bara leker jag.

Barn leker sig fram och det går alldeles utmärkt.