Dagen var ju inte bara vacker igår. Envist håller jag ändå fast vid den när jag vaknar i natten efter en rörig, märklig dröm och tänker på det sista sonen sa till mig igår; att det som vi hoppats skulle få en upplösning, av vilket slag som helst, den 25 februari nu alltså ska skjutas på framtiden igen. På grund av en advokats onda rygg. Jag vill ringa advokaten och skrika;- ta dig samman för böveln! Hur svårt ska det vara? Har du verkligen så ont att vi kan skjuta upp något som redan varat i typ fem/sex år igen? Betalar vi inte dig för att stå över lite ont i ryggen?
Istället är det jag som tar mig samman. Man kan inte ringa folk klockan 4 på morgonen. Man kan inte veta hur ont en annan människa har.
Fast ledsen är jag.
Jag lekte också taxi i går förmiddag. När jag kom hem med hunden efter andra lilla kvartersturen på morgonen bad min son mig om hjälp. Han måste bekräfta att han vill ha arbetslöshetsersättning. Han har redan fått pengarna men måste enligt, upptäcker vi sedan, nya föreskrivningar bekräfta personligen. Enligt revisorerna här nere, där han varit för att fråga, räcker inte den digitala id:n utan han måste åka till arbetsförmedlingen (som inte förmedlar arbeten). Jag kör honom dit efter att ha kört fel två gånger. De har ändrat vägarna och jag fattar noll trots gps och sonen som pekar och till slut skriker på mig.
På arbetsförmedlingen hänvisar de honom till Italienska försäkringsfonden, INPS.
Det är inte långt därifrån och som tur är tankar jag på vägen som går där emellan för sen ska jag ju fortsätta köra i denna stad som aldrig sover och särskilt inte en måndag morgon.
På INPS blir han satt i kö.
Jag sitter i bilen och 12.40 har han fortfarande två personer före. Det börjar bli nervöst för han ska vara på jobbet klockan 14 och ha hunnit duscha och fått i sig någon form av lunch. Det står klart för mig att hur vi än vänder och vrider på detta måste jag köra honom. När han frågar om han ska ge upp svarar jag att vi kör världens snabbaste race. Han måste få klarhet i detta annars drar de in hans rättigheter.
Vi är hemma vid 13.
Fortfarande vet vi inte om det gått vägen för när jag efter världens rekord- dusch och- lunch lämnar sonen i närheten av hans jobb klockan 13.50, utan att veta hur det riktigt gått till, har han bara ett löfte om ett ”försök” till bekräftelse. Den som vet allt om de nya bestämmelserna är inte där utan funktionären som hjälper honom skickar ett mail och säger att det kan ta fem dagar. Fem dagar för ett mail!!??!!
Usch fattar inget!
Det känns som vi stampar i lera hela tiden.
Därför håller jag kvar vid den där känslan som hunden bjöd mig på senare på eftermiddagen igår. Att vi faktiskt ändå är på gång.
Den och alla vackra mimosaträd som nu är i full blomning.
Även det stora som står över garaget vid marknaden.
Jag hänger mig helt enkelt fast i detta.
Som en envis apa.

Hej Marika,
Det hela, alltihop, låter verkligen som Italien. Tänk om jag hade haft en blogg när jag bodde där….Då hade jag nog skrivit om liknande saker 🙂
Förstår frustrationen. Bra med lite självdisciplin ibland i alla fall. För vad hjälper det att hets upp sig, eller hur 🙂
Hoppas allt blir till en bra upplösning samt att det löser sig för sonen.
Njut av mimosan.
Kramen,
Anneli
GillaGillad av 1 person
Det är såna saker som man ibland tänker bara inte kan hända och så händer de igen och igen. Precis som du säger för att vi ju är i Italien. Kram
GillaGilla
Byråkrati kan vara väldigt frustrerande. Mimosa är alltid förlösande och ljuvlig (även om den här är invasiv och olaglig att plantera numera). Kram
GillaGillad av 1 person
Jaha, här planterar de nya mimosaträd hela tiden…Den är också mycket störande för allergiker.
GillaGilla
Gomorron!
Så stressande och enevrerande det låter
och jaa, byråkratin på dom här breddgraderna är inte alltid självklar… det vet jag ju
Mimosaträden däremot, ljuvliga ❤
Stor kram till dig!
GillaGillad av 1 person
Nej verkligen inte självklar. Så svår att ta när det är ens barn som är inblandade i första person också. Kram
GillaGilla