Ena dagen står jag där med medsvenskorna som nästan övertygar mig om att jag har det bäst här i Italien.

Andra dagen blir jag avbruten på avslutningen i min meditation av mobilens ilskna ringande. Det är sonen. Hans buss kommer inte. Om jag kan köra.

Svär en liten ramsa men packar ihop mig. Man SKA använda sig av kollektivtrafiken. Man SKA kunna röra sig i en storstad i Europa idag utan att behöva ta till bilen.

Hunden ser långt efter mig där jag störtar ut och stänger dörren framför nosen på honom. Han vet precis som jag att det var fem OM kvar innan frukost. Överljudet jag så länge försökt få till, efter Ezendam’s kurs, sitter där denna morgon innan mobilen stör mig. Ser sen att det inte är första ringningen jag hör. Sonen har försökt flera gånger men min meditationstidtagare har hållit, precis som den ska, borta alla störningsmoment.

Sonen som sprungit från hållplatsen halkar till just när jag kommer ut från garaget och tappar telefonen (mobilen klarar sig dock utan skada). Men han har skrapat en hand. Min ilska förvandlas för ett ögonblick till medlidande. Nu ska han alltså till jobbet svettig och med ett skrapsår på handen. Ett jobb som han dessutom inte tycker om.

Vi tar oss ut på stora vägen lätt. Inte så värst med trafik som jag väntat mig. Det går nästan som en dans fram till Salaria. Där är det stopp. Där är det som vanligt folk som kör om på höger sida. Trycker sig in framför mig för att ställa sig i den kö som håller på att bildas av de som ska svänga vänster och som jag försöker undvika. Jag ska ju rakt fram.

Det är alla möjliga röda ljus i hela världen som aldrig någonsin lyser annars och när en moped bara dyker upp framför motorhuven skriker jag att jag hatar denna förbannade stad.

Sonen försöker lugna mig. Han har redan hört detta skrikande. Det har blivit en följetong.

I mitt inre förbannar jag också alla de som försöker inbilla mig att Rom är mycket tryggare att bo i än gamla Svedala. Vad i helsike pratar de om?

Jag vill sitta där och glo ut på träden och ha som enda orosmoment ifall rådjuren ska äta upp min sallad i år med. Skriver under på det nu!

Sonen kommer i tid och jag vet som vanligt inte hur jag lyckades med det utan att bli helt galen. Eller så är jag det redan? Märker inget av det, men bara det att jag går med på att ge mig ut i bil under värsta rusningstid när jag kunde sjunka ner i sängen igen med boken jag läser istället. Det är ju galet bara det.

Jag vill verkligen inte fortsätta dessa kamikazeturer var och varannan dag. Har aldrig ens tänkt tanken att hoppa bungee jumping eller flyga fallskärm. Om jag vill ha pulshöjande sätter jag mig på motionscykeln. Bra så!

Så nu tänker jag såhär; om det är någon som sitter och har tråkigt i Sverige och tänker att det skulle vara görgott med lite puls. Ja, då kan ni få det av mig. Be my guests.

Varför inte ett husbyte?

Ni kanske har rådjur ni sitter och glor på och som glor tillbaka i uppstudsighet.

Tänk då på mig!

Jag lever farligt varje dag och pulsen är på topp minst två gånger om dagen.

Det ni!

Kan väl ingen som gillar fart motstå…eller?

Dagens glada; det droppar ej längre från garaget.