Jag trodde att jag skulle hämta medicin. Och det fick jag

Jag trodde att jag skulle få ett nytt recept för skintigrafi (dumma läkaren från förra gången var inte bara dum han hade också missat en kod). Det skrev läkaren, jag aldrig sett förut, ut.

Jag trodde att jag skulle få min vanliga spruta för benskörhet. Där tog det stopp.

De ändrade på reglerna igår med omedelbar verkan från idag. Alltså måste jag gå till min husläkare för att få sprutan. De kan inte göra något idag. Trots att de har kylarna fulla med Denosumab, som jag ska ha.

Jag måste åka till min läkare för att höra om han överhuvudtaget har fått informationen. Om han vet vad han ska göra. Han hade ingen aning om vad letrozol var för något t ex när jag började med det. Suck!

Återigen en sak som faller på oss sjuka. Nu ska jag boka skintigrafi direkt med Nuklearmedicinavdelningen och gå till min husläkare för sprutan.

”Nya” läkaren tröstar mig med att mina ben ändå är skyddade med medicinen jag får. Fast hon säger att de inte alls är överens om beslutet. De är onkologer. Min läkare är allmänläkare.

Jag blir trött bara på tanken att jag måste åka och ställa mig i kö i eftermiddag. Att det sen blir en resa till i månaden. För de andra medicinerna skriver jag ett meddelande till honom och sen skickar han recept via mail. Att få en spruta är en annan grej.

Nåja, jag har i alla fall min trädgård. Min tröst.

Och nu ska det handla om den.

Jag har fotat veckans blommor och knoppar som är på väg.

Tusenskönorna fyller min ovårdade gräsmatta (missförstå mig rätt; jag älskar vildvuxet!)

Klöverblommor har jag både rosa och gula men just nu blommar bara de gula.

Svalört (kollar upp alla mina blommor med INaturalist. Vansinnigt roligt!)sticker upp här och var.

Granatäppelträdet har knoppar.

Aprikosen likaså.

Naturligtvis måste jag kolla Persimonträdet med. Och visst knoppas det där med.

När vi i går satt en stund i solen, jag och hunden, kom en Amiralfjäril och flaxade omkring oss.

Jag vågade inte resa mig upp för då far hunden också upp så att det blev lite på avstånd, kan man säga, att jag tog bilderna.

Hundryggen är ganska fin som konstrast förstås.

Och så avslutar jag med Dockans blå ögon som jag inte hittat i min trädgård än. Vilket jag brukar. Däremot såg jag den i parken när jag gick en runda med hunden efter sjukhusbesöket i dag.

Marias ögon ser jag också att de kallas dessa små trädgårdsveronikor som gör mig så glad.