Tog tag i det där grenklippandet igen.

Buskar, jag tyckte att det var igår jag klippte dem som nu växer in till grannen igen, blev friserade.

Efter att ha kört gräsklippare blir hunden frisläppt och är så nöjd med att vara med mig även om han ibland får en och annan gren över sig.

Jag rensar och klipper och tänker som vanligt att ” varför har jag tyckt att detta verkar så jobbigt. Det är kul ju.” Känslan när man kan röra sig lite friare och den där fullständiga njutningen av att man gjort det själv är obetalbar. Som om man städat och fått det galet fint. Det är ju precis vad jag gjort.

När jag ska klippa sönder grenarna för att de ska få bättre plats i säckarna ser jag en röd klump och tänker att det är en sjukdom. Märkligt att jag alltid tänker sjukdomar.

För det blir en underbar överraskning när jag tar upp grenen och ser att det är en nyckelpiga.

Den är så välkommen här. Står länge och tittar på den och försöker få den att krypa upp på mitt finger, för jag vill inte att den ska åka ner i säcken, när den faller handlöst ner på gräsmattan. Oroligt kollar jag upp var den landar. Trampa på den är otänkbart.

Jag till och med filmar lite (om ni undrar hur det kan ta sån tid för mig att få ordning på min trädgård ha ha !)

Ja, det tar tid när jag fixar i min trädgård och det är ju det som är grejen också. Att det får ta tid. Här finns inget att skynda på. Allt tar den tid det behöver.

Nyckelpigan är kvar länge innan den flyger därifrån. Jag trippar runt den på tå för jag vill gärna ha massor av nyckelpigor här.

Ser att mina tre vuxna sköldpaddor vaknat ur vintersömnen. Lite leriga och halvslumrande lullar de omkring och smakar på blad.

Jag bjuder dem på äpplebitar men de är inte så entusiastiska. Nymornad är väl inte äpple det första man vill ha kanske.

Tänker att jag nog bör sätta ut vattenskålen nu.

Blir också avbruten av min knasiga hund som sprungit ner på terrassen igen. Jag hör liksom ett entonigt skällande då och då som bryter igenom ljudboken jag har i öronen. Han har studsat ner för de där höga trappstegen för att skälla på någon som går i porten eller käka smulor som fåglarna grannkärringen matar på fönsterbläcket vispat ner och kan nu inte komma upp igen.

Det senaste i en äldre hunds liv.

Jag lyfter upp honom och antar att han glömmer bort att han inte längre klarar av det. Eller så klarar han det om han har en ordentlig fart. Vet inte riktigt.

Ibland blir jag irriterad och säger åt honom att jag borde lämna honom där hela dagen så kanske han slutar med sitt evinnerliga smulätande. Han är ju faktiskt en hund som får mat.

Tror inte att han förstår. Om han förstår så bryr han sig nog inte. Han har fullständig tillit till att jag kommer när jag hör honom.

Ja, nu är också två av fyra säckar med trädgårdsavfall nersläpade i garaget för att jag sen ska kunna hiva in dem i bilen och köra till tippen en vacker dag.

Två ligger kvar ute vid borden för de har fått regnvatten på sig så de måste torka innan jag lägger dem i min ”någotsånär” rena bil.

Det tar tid med trädgård och det får det göra.

Det är mindfullt.