Sedan i morse har jag känt en tyngd i mig. Ont i benen. Ont i mellangärdet. Det var länge sen sist så därför blir jag orolig. Hjärnan går igång på att jag ätit fel, inte tagit hand om mig, slarvat med allt o s v.

Sen inser jag vad det är för dag. Alltså, jag vet att det är internationella kvinnodagen. Jag får också en blixt av ett minne för två år sen.

Jag blev opererad då. Äntligen! För jag hade aldrig varit så dålig i hela mitt liv.

Läkarna hade tagit bort vätskan som cancercellerna orsakade. Sex liter sög de ur mig.

Vaknade på mycket bättre sätt än jag någonsin gjort från en operation. Utan ilska. Bara så tacksam att det där förfärliga som gjorde så ont var borta. Att jag kunde sova igen.

Det var bara tillfälligt, det visste jag redan. Fast jag var så lättad.

Då visste jag såklart inte helt säkert att det var cancern som var tillbaka.

Det är så mycket man inte vet.

Egentligen är det ju bara skönt att man inte kan se in i framtiden för då hade jag ju sett att jag skulle fortsätta kräkas ett bra tag till. Att jag skulle bli ett benrangel som knappt kunde hålla sig uppe men att det sen skulle gå bättre igen. Fast ordentligt mycket senare.

Nej, jag bara vilade i den underbara stunden att smärta i rygg och mage var borta.

Skickade meddelanden till alla som behövde veta att jag var opererad.

Sen somnade jag lycklig om igen.

Det är så jag vill tänka på denna kvinnodag.

Att man kan komma igen.

Att det är kampen som gör det värt att fortsätta.

Att just nu ser det svart ut.

Att vi inte vet hur det är i morgon.

Men om vi kvinnor håller ihop som ett enda stort läkarteam så borde allt åtminstone bli lite lättare.

Så tänker jag idag medan smärtorna långsamt sipprar ut från min minnesbank.