När jag kom tillbaka efter ett promenadförsök med hunden (över gatan, nosa, kissa och hem igen) i går eftermiddag var det en fullt uppklädd brud som öppnade porten för mig. Jag skulle inte ha känt igen henne alls om det inte var för tatueringarna på underarmen som stack fram när hon med möda försökte dra upp dörren åt mig. Med möda på grund av brudbuketten i famnen.

Det är ju kvinnan som bor i Btrappan. Hon som gillar min hund. Jag gillar hennes hund. Våra hundar gillar inte varandra. Eller rättare sagt det är min hund som startat upp detta ogillande. Om någon glatt närmar sig dig för att nyfiket hälsa och du ryter ”dra åt helvete!” och dessutom visar alla tänderna du har i munnen är det liksom kört för all framtid. Det begriper ju vem som helst.

När jag inser att jag vet vem bruden (vanligtvis ser jag henne i träningskläder eller jeans), som förmodligen väntar på bil, är säger jag förvånad; -ska du gifta dig? Som om det inte var alldeles tydligt trots att det inte är en klassisk brudklänning utan lite mera blandning av gotisk/karamell/femtiotal i en beigegul färg. Som om karnevalen inte precis är slut. Överrumplingen är ju total förstås. Så lite ursäktad är jag väl ändå…

-ja, svarar hon (fast det skulle ha varit rätt åt mig om hon sa; nä jag väntar på bussen). Och jag är sååå nervös, lägger hon till.

-grattis! Lycka till! Det blir bra, klämmer jag fram.

Egentligen skulle jag ha velat krama henne. Fast det gör man ju inte. Man skrynklar inte till en fin klänning eller rufsar om ett hår som förmodligen stylats i timmar.

Men jag är rörd. Över det där sårbara. Hon bor sedan länge med en man som hon nu ska gifta sig med men är ändå så himla nervös. Och så berättar hon det för mig som hon bara känner som granne.

Det är något fint i det som jag inte kan förklara.

Sänder henne massor av kramar i tanken.

Önskar att hennes nervositet inte förstörde hennes bröllopsfest.

På internationella kvinnodagen hände sig detta.