skyndar jag mig att dra ut hunden.

Ja, jag säger dra ut för först får han gladeligen på sig halsband och koppel men så fort vi kommer utanför porten förvandlas han till en sorts sömngångare som ångrat att han kröp ner på marken.

Det finns tre vägar ner till parken härunder. Två med trappor och en längre utan. Den längre har jag för länge sedan dragit ett streck över för så långt kan man inte locka/smådra/hota en envis corgi.

Därför blir det närmsta och även kortaste trappan som gäller. Han tvärnitar alltid däruppe när vi äntligen masat/nosat oss noggrant över vägen. Ibland kommer en trevlig granne (ja det finns faktiskt såna med) till undsättning. Kliar hunden lite bakom ett öra, pratar med honom om hur fin han är och på så sätt lurar honom ner för trappan innan han hinner tänka never in my life. Det där kan jag förstås inte förlita mig på då vi inte alls följer grannarnas tider…knappt ens våra egna längre. Så oftast blir det till att dra honom ner (låter värre än det är. Använder inte alls all min styrka)

Igår blev det perfekt; vi gick ett varv runt hela parken. Han drog inte hem efter uträttat ärende.

Det var strålande sol på nästan molnfri himmel och jag hann tänka att efter lunch så ska jag sitta i trädgården.

Var tvungen att dokumentera fotbollsplanen med den enorma pölen som alltid bildas där i regn.

Fast nu när jag ser bilden så verkar pölen inte så enorm.

Kråkorna som passar på att dricka.

När vi rundar hörnet saktar Wish, som fått upp farten, ner till sömngångartakt igen.

Det är okej. Vi fick en runda åtminstone. Bra för strax innan lunch, då solen brukar titta in i min trädgård, seglar tunga mörka moln in och förmörkar allt igen.

Så var det med min efter lunchen plan.