Med hjärtat fullt av enormt hopp och ögonen som fortfarande rinner men varken av sorg eller mediciner försöker jag förstå det jag var med om igår kväll.

I flera år har jag längtat efter att få se Cirque du Soleil på riktigt. Varje nyår visade de delar av deras föreställningar på italiensk tv och jag satt klistrade och jagade bort alla andra tv-tittare som sa saker om tråkigt.

Så gick de till min förfäran i konkurs under pandemin. Inget konstigt alls. Hela världen satt ju instängd.

När de sen började turnera igen har det bara inte blivit av.

Så nu en dag när jag körde sonen till jobbet fick jag se att de skulle komma till Rom. Jag pekade som en galning på skylten, ett rent mirakel att jag inte körde av vägen.

-men mamma, sa sonen, du gillar ju inte cirkus för djuren och så.

Det finns inga djur på denna cirkus. Det är ju det som är det fina.

-jamen, gå då! tyckte han.

Det tyckte jag också.

Min vanliga ”utekompis” hängde på trots att hon sett dem ett otal gånger.

Jag blev inte besviken.

Det var en fantastisk föreställning även om vi hamnat bakom pelare så såg man ändå allt fantastiskt som hände; det var kroppar som verkar vara dockor utan några som helst gränser, som studsade lätta som fjädrar över hela scenen. Det var eld överallt och en batterist som skjöts ut på scenen som underströk elduppvisningen. Det var änglar som flög högt uppe i luften till fantastisk sång av två kvinnor med ljuvliga röster. Clowner som inte bara fick barnen att tjuta av skratt.

Allt är genomtänkt. Magiskt. Vackert. Två timmar där man inte har tråkigt en sekund. tjugo minuters paus som jag då inte förstår varför. Lilla Marika vill se mera, nu!

Det allra bästa är det där hoppet de ger.

Att människor från hela världen kan jobba tillsammans för något gemensamt.

Att de får mig att tro på magi.

För det som får oss att känna glädje är det som borde vara prioritet just nu.

Jag vill hålla kvar detta.

Börja min vecka med glädjen som styrande känsla en vanlig måndag i mars.