Man ska inte identifiera sig med sin sjukdom. Det läste jag någonstans och fick fundera länge på vad det innebär.

Jag går inte omkring och tänker att jag är sjuk. Inte heller känner jag mig sjuk. Förutom då jag får det där magontet, som kanske inte ens har med det hela att göra. Det håller mig på marken några dagar i alla fall innan det försvinner lika snabbt som det kom.

När det försvinner är det som att jag börjar leva igen. Tänker att allt är möjligt. Planerar.

I mina vilda drömmar hittar jag ibland något mysigt ställe jag skulle kunna tänka mig bo på ute på landet långt ifrån stan. Eller en resa långt långt bort jag skulle vilja göra och vara borta länge. Hunden ska med. Han har pass så det är helt okej.

Så kommer jag på att jag ju har de där hålltiderna. Var fjärde vecka är det medicinhätning. Sen är det röntgen. Sen är det möte med onkologen.

Så att mer än tre veckor kan jag inte vara borta för innan medicinhämtingen ska ju prover tas. Hjälp jag sitter fast!

Kommer på att jag inte fått någon tid för skintigrafi än.

En kväll kom vårdplanen nerdimpande i min mejlkorg som annars bara är full av reklam.

Men ingen skintigrafi.

Skrev tillbaka och knappt hade jag hört färdigt på swishet när mejlet for iväg så ringde min mobil. Såg direkt att det var ett sjukhusnummer. De väntade fortfarande på tider. Nästa vecka så…

Detta var alltså förra veckan.

Ingen bokning synes än.

Hur ska jag inte tänka på att jag är sjuk om jag hela tiden tvingas oroa mig för alla dessa bokningar?

Suck! Nåja, detta kanske bara betyder att jag numera är så pass bra att de inte ens räknar mig som prioritet.

När det är så här tänker jag istället att jag inbillat mig alltihop.

Jag är och har aldrig varit sjuk.

Det är bara hittepå.