Låter inte riktigt lika snällt som get shit done…fast så är det.

Jag stod med näsan långt inne ibland papper och färger för att spåna lite på påskpynt. Hade just njutit av en stund med vänner både såna jag träffar ofta och någon kär överraskning från förr.

Jag hade precis kollat min mobil omifallatt det skulle ha kommit några mail eller så, därför visste jag exakt var min telefon var när det ringde…inte alltid så självklart i min värld. Såg att det var sjukhuset. Äntligen! Efter att ha svarat på att jag är jag kom det där som gav mig tillfälligt hjärnstillestånd; – kan du komma på skintigrafi i morgon bitti?

En millisekund tänkte jag nog; -men vi sa ju april!?! Därefter gjorde jag en snabb översikt över min tomma kalender i huvudet för morgondagen och svarade ja.

Skönt att få det överstökat ju.

I morse bar det av klockan 8 hemifrån med taxi. Jag hade inte räknat med skoltrafiken så jag kom tio minuter senare. Sen krånglade min hjärna, eller om det var hörseln, till det och istället för att gå och få receptet stämplat på markvåningen gick jag till första våningen som jag tyckte mig ha hört kvinnan i luckan på nuclearmedicinen säga. Därefter blev jag praktiskt tagit eskorterad hand i hand av en personal från första våningen till rätt ställe som jag egentligen känner mycket väl till. Har ju varit där ett antal gånger. Som straff fick jag inte åka hiss utan vi tog trapporna skojade denne märkligt snälle man. Jag blir alltid så förvånad när jag träffar snälla människor. Egentligen borde det alltid vara så att man är snäll på sjukhuset.

Det som är bra med att vara sent ute och knasa till det lite är att man inte ens hinner sätta rumpan på bänken utanför innan man blir inkallad. Grejen är ju att man ska få sprutan och sen sitta två timmar i väntsal. Dricka vatten och kissa. Fast inte kissa i väntsalen utan det finns en speciell toalett för oss radioaktiva. Därför vill de ju att man kommer in tidigt.

Hade med mig att läsa. I det rummet vill jag inte vara mera social än vad som krävs. Ett godmorgon när man stiger in och adjö när man går är mer än tillräckligt. Ingen ska hinna börja babbla om att vi aldrig kommer att blir friska. Att återfallscancer är slutet och sån skit. Det kanske är sant men jag vill inte höra det. Jag vill tro på mirakel. Och medicinernas verkan såklart.

Det är ingen risk. Trots att medelåldern ligger på 70 så är alla tagna av mobiler. Alla förutom en kvinna i rullstol som tittar rakt fram hela tiden. Ingen försöker ens tala väder och vind.

En man som blir hämtade för scanning undrar om han ska börja dricka vatten nu. Dagens andra snälla personal förklarar att det skulle han egentligen redan ha gjort men att det inte influerar på undersökningen.

Skönt att inte vara ensam virrpanna, tänker jag.

Skönt att han också möttes av snäll personal.

Tiden går otroligt snabbt. Bra grej att ha något att läsa.

Nu tror jag inte att det blir någon mer skintigrafi för min del.

Nu ska här ju rustas upp för krig.

Då rustas det ner i sjukvården.

Det är redan bestämt.

Mitt resultat får jag om några dagar. Online.

Det moderna Italien minsann!