En sån där kravlös dag som en gång var precis tvärtom.

Då när man skulle jobba dagen efter.

Då när de stod obligatorisk familjelunch på schemat.

Menar inte min lilla familj utan den där man får på köpet när man blir ett par.

Då alltid alltid full med ångest.

Nu är det en annan känsla.

Att jag kan göra vad jag vill.

Samtidigt med det där stinget av att inte riktigt höra till ett sammanhang.

Jamen ni hör ju att jag aldrig blir nöjd va?

Yngste sonen jobbar. Äldste drar iväg på lunch hos sin far.

Jag sätter mig på motionscykeln.

Jag tar tillbaka hantlarna från yngste sonens rum.

Om jag ska träna måste det fortfarande vara på nybörjarnivå och de där förfärliga sakerna som dök upp i det rummet är inte gjort för en amatörgymmare.

Det är så tråkigt i tanken.

Det är så skönt när man väl gjort det och sitter där nyduschad och skönt muskeltrött.

Där tänker jag att söndagen ju kan bli en sån dag. En dag som man ägnar sig åt att träna.

Där tänker jag att det kommer jag att hålla en söndag. Idag.

Nåja, man ska inte säga så. Man ska säga att; nu så, nu kör jag!

Sätta intentionen ordentligt.

Sen kommer sonen hem.

Jag tar en bild på honom som han sen tror att han raderat.

Det har han inte.