Kanske att jag kan börja sitta där vid mitt sjuka träd och lapa morgonsol igen.

Det är bara en strimma sol så här i mars men fullt tillräckligt om man har jackan på.

Klarar inte av att gå barfota som jag gjorde.

Medicinerna har fått mig tillbaka till min förfrysta ungdom.

Sitter till och med och funderar på filtar.

Nej, där går gränsen.

Studerar solstrålarna som smeker granatäppelträdets nyutsprungna blad.

Trees kommer till mig.

Full med nostalgi som jag är nu blir jag först chockad.

Sorg. Avundsjuka. Ilska. Alla möjliga minne dyker upp med den.

Den innehåller allt.

För snart 35 år sedan gick den på repeat.

Då var det fullständig kärlek.

Skyller min fruktansvärda nostalgiknäpp på att jag sträckte mig igår.

Jag gör alltid mjuk stretch på morgonen efter meditationen som ska få ordning på kroppen och framförallt nacken som, sedan jag klippt buskar, krånglar.

Något hände i går morse där inne i min kropp och nu gör det ännu värre ont. Jag kan knappt vrida på huvudet.

Kommer att ta mig ur detta också jag vet men jag tillåter mig att vara lite ordentligt nedstämd.

Letar efter mera träd på spotify och finner en musiker jag inte kände till.

Han är fransk.

Läser att han är influerad av Leonard Cohen och Philip Glass…och jag har missat honom.

Okej, aldrig för sent ändå.