När de där mjukbruna ögonen ser på mig med stor intensitet betyder det inte längre att han vill ut och nosa reda på de där snygga brudarna vid världens ände. Inte heller vill han gå till parken längst bort där tanterna med godisarna brukar hålla till.

Nej, men det kan vara så att han behöver gå ut. Då gör vi det och han gör det han ska som han absolut inte kan tänka sig att göra i trädgården. Jag har ju sagt att jag funderar på om han kan vara katt eller hålla på att bli katt eller kanske var det i sitt förra liv. Katter gillar ju inte att ha sin avföring för nära.

Jag hade en gång en katt som jag trodde varit hund. Han kom och väckte mig på morgonen. Kom och sa till mig att nu så, nu räcker det. Har aldrig gosat så mycket med en katt som med honom. Hitte hette han. Jag tog över honom från en kvinna vars man fått alzheimer och hon inte riktigt klarade av både man och katt. Katten var hittad och blev därför döpt till Hitte.

Kanske är det så att de finns såna här själar som inte passar in riktigt på den kategori vi människor satt dem i. Eller så passar ingen riktigt in…

Nuförtiden vill dessa bruna ögon mest vara i trädgården. När det inte regnar förstås.

Vi har börjat med träning igen och han fullständigt tjatar om det. Gnäller tills jag fattar.

Det kan vara för godisarna mest. Men jag tror också att han faktiskt gillar att ha något funktionellt att göra.

Det vill säga tillsammans med mig.

Jag läste en bok om rally obedience för att bli lite påmind om hur man nu gjorde. Det var tio år sedan vi gick den där roliga kursen. Det var tio år sedan vi vann en nybörjartävling.

Det var kul och jag tror, nej jag vet, att han gillade det med.

Vi kör några rundor med plastkonerna jag köpte för några år sedan. Där lunkar han mest och ibland kommer han efter. Därför har jag börjat en kombinerad hoppträning (mycket lågt för en kortbening med lång rygg) med sök. För när vi tränar inomhus (p g a hutlöst mycket regn) går hoppen över mitt ben suveränt. Utomhus blir han liksom distraherad av gräs och kanske att han inte ser den pluttiga pinnen jag lägger över konerna heller. Därför kör vi kast över pinnen med godis som därefter blir utmärkt sök i det nu igen (suck!) höga gräset (växer bra med regn).

Han tröttnar aldrig på detta och skulle vilja att vi gick ut i beckmörkret efter kvällsmaten också.

När han börjar sådär och tjata så tänker jag ibland att det är lite jobbigt att han vill så mycket. Fast sen när vi är igång är det bara kul.

Jag tror att det finns en mening med att dessa speciella själar kommer in i våra liv.

Han som egentligen skulle ha varit tik.

Han som egentligen skulle ha varit en tik från ett av Roms många hundstall.

Annat inverkade och det blev denna Welsh Corgi Pembroke som jag inte skulle vilja byta ut mot någon annan i hela världen.

Som han stöttar mig. Får mig ut när jag egentligen vill dra filten flera gånger om mig. Talar om för mig att det är dags att; äta, träna eller chilla.

Vi chillar efter lunch.

I trädgården när solen behagar vara framme.

Han visar på när man ska lägga sig i skuggan efter en stund i solen även om jag ibland har svårt för att lyssna på just det örat.

Just nu talar han om för mig att vi måste lämna soffhänget.

Och han har ju rätt för kaffet är ju också slut.