Jag har länge gått omkring och trott att så som i Sverige finns det ingen sjukvård värd ordet någon annanstans i världen. Speciellt inte i Italien.

Vatten på min kvarn fick jag också 2023 då jag kontaktade sjukvården i Lund för att se om jag kunde få vård för min cancer där när och om jag (det var ide’n då) flyttade hem till Sverige. Det skulle gå alldeles utmärkt bara jag hade mina papper översatta till engelska och jag fick ju också en tid hos en onkolog som jag själv sen ställde in på grund av ändrat allt.

Men det finns ju inte bara cancer.

Man kan ju vara sjuk eller känna sig dålig utan att det måste vara något livshotande.

Det verkar som att man då får klara sig själv i Sverige. Stå på sig. Gråta i telefon eller hota med psykbryt.

Läser hos andra bloggare, t ex hos Hanna, om just det där. Personal som lovat ringa upp men som sen uteblir. Personal som säger att det inte ens är lönt att undersöka. Massvis med olika personal. På vårdcentralen dit man blir hänvisad för att inte ta upp onödig plats på akuten. Eller om man redan varit på akuten.

Jag kan då inte låta bli att tänka på att jag bara vänder mig till min vårdcentral då jag behöver ändra adress eller något annat som har med administration att göra. T ex var jag där en gång om året då min son fick ut recept på glutenfri mat (han har rätt till circa 110 euro i månaden). Nu får han det direkt på sitt hälsoförsäkringskort. Till det har han en personlig kod och de senaste åren behöver man inte gå till apoteket för att beställa eller i specialaffärerna utan man kan använda kortet direkt i många snabbköp.

Alltså, jag ser inte röken av vårdcentralen utan vänder mig istället till min husläkare. Alla som är skrivna i Italien har en husläkare. Det finns listor man kan välja från när man får sitt hälsoförsäkringskort. Vanligtvis väljer man någon man har nära till såklart. Så gjorde även jag för tusen år sedan och sen tyckte jag att det blev så bra så jag har behållit den läkaren även om jag inte bor så jättenära. Det är typ tio minuter med bil dit men visst kan jag gå dit också. Det gör min son.

När man får barn väljer man från listan av barnläkare så varje barn har sin. Naturligtvis finns det mytomspunna läkare där med milslånga listor och ibland hamnar man tokigt. Min äldsta sons första husbarnläkare var inte alls bra. Svarade i telefon med min bebis avklädd på undersökningsbordet. Glömde vad hon precis hade mätt på honom. Viftade bort min mammaoro som rent och skärt trams. Jag bytte såklart läkare i det fallet och fann en eldsjäl som jag behöll tills barnen var i tonåren då de flyttades över till min husläkare.

Innan pandemin var det långa köer när man kom till sin husläkare. Många äldre människor som var där mest för att prata bort en stund. Folk som bara skulle ha ett recept (vi har fortfarande pappersrecept här) och medicinrepresentanter som tryckte sig in före alla i väntrummet och satt i en timme. Ja, det var en utflykt att gå dit. Själv hade jag alltid en bok i väskan och inget annat inbokat den dagen.

Nu, och det sa min läkare i torsdags när jag fick den där sprutan som han nu måste ge mig, skickar alla mail eller WhatsApp om recept. De där äldre människorna som förr fyllde väntrummet har ofta någon yngre förmåga som hjälper dem att skicka meddelande om de inte kan själva så därför var det tomt i torsdags. Här tror jag att det är på sin plats att säga att vi kanske förlorar lite av den sociala funktionen på så vis…men detta tillhör ett annat inlägg som finns i mitt huvudarkiv.

Själv går jag ju också bara dit om jag vill bli undersökt för något eller om jag behöver ett intyg. När man ska gå på gym eller skriva in sig i någon sportklubb måste man ha ett läkarintyg som säger att man inte har några fysiska hinder. Detta kostar runt 40 euro och det är din husläkare som utfärdar det om det inte handlar om tävlings- eller speciella sporter för då får man gå till sportläkare.

Husläkaren kan också göra hembesök. Men det är inte alla som gör det. Min gör det. Speciellt när det handlar om äldre och mycket sjuka personer. Barnläkaren, den duktiga, kom hem till mig när min yngste hade misstänkta vattkoppor (hon bekräftade) och ringde mig när jag panikade innan en resa till Sverige då äldste sonen hade prickar både här och var. Visst diskuterade vi ibland hon och jag. Till exempel när hon tyckte att mina bleka barn borde äta mera kött. De åt bara kött till mitt vegetarianska hjärtas stora sorg. Då bad hon om ursäkt och sen sa hon flera gånger att hon tyckte jag var en alldeles fantastisk mamma. Kanske inte alltid sant men jag tänker att det är sånt stöd vi alla behöver.

Dessa läkare är enligt min erfarenhet ingenting som vi bör plocka bort. De fyller en stor funktion och stöttar en när man kanske bara behöver en människa som ser en. Men som sagt man kan ju ha otur där också.

Under min förra cancerbehandling 2011/2012 gjorde jag nästan allt privat för jag täcktes av min mans försäkring. Detta trots att jag ju hade frikort. Något som jag upptäcker nu hur det fungerar då jag måste förlita mig till den nationella sjukförsäkringen.

Så länge detta varar alltså. Det knakar ordentligt här nu.

Jag är så glad att det fortfarande finns.

Jag upptäckte, till exempel sist jag skulle göra EKG, att jag inte alls behöver slänga 30 euro på det. Jag ringer ASL (vårdcentralen), läser upp numret på receptet och bokar in mig där de har plats. I mitt fall upptäckte jag en struktur här i närheten i en byggnad som ser helt övergiven ut men inuti är en fantastisk modern läkarmottagning.

Ha ha det såg nästan ut som en svensk vårdcentral. Fast sofforna saknades.

Kommer strax in på det där med hur det ser ut också…eller jag kanske ska ta det i ett annat inlägg. Detta ser ut att bli en lång historia.

Bare with me!

Blodprov som jag måste ta en gång i månaden kan jag antingen boka på vårdcentralen (aldrig gjort) eller så knatar jag ner på ett privat provtagningsställe som är konventionerat med det nationella sjukvårdsystemet. Inte alla är det men jag har tur och har två såna ställen nära mig och ett lite längre bort som jag använder när det är helger inblandade för då stänger de två mindre. Detta är nämligen alltid öppet. Mitt närmaste ställe tillåter bara ”frikortarna” tisdagar och fredagar. De som inte har frikort betalar precis den summa de skulle ha betalt på sjukhuset också. Beroende på vilka sorts prov man tar är de klara antingen samma dag eller dagen efter.

Vad jag förstått så fungerar det inte så i Sverige.

Iallafall fick jag höra det av min bror när jag var uppe i februari. Han satt i telefon jämt och ständigt för att försöka boka provtagningar och det kunde man inte göra någon annanstans än på vårdcentralen.

Fast där kan jag ju ha fel.

Så ni får gärna rätta mig.

En annan sak som också är annorlunda här jämfört med Sverige är att vi alla får våra provresultat själv. Så man bär alltså med sig en mapp som blir tjockare och tjockare ju längre man blir behandlad. I den har jag jag alla blodprovsresultat, röntgen, skintigrafier, EKG och utlåtanden. Det är lite bökigt och ofta undrar jag varför men det har hänt att jag fått hala fram gamla resultat då de olika ställena inte alltid kommunicerar med varandra. Dvs blodprovstagningen aldrig men även inom sjukhuset saknas det ibland kommunikation mellan de olika avdelningarna. Systemet är ju gemensamt så det är lite konstigt. Det verkar dock som om de ändrat lite där nu för sist jag var hos onkologen hade han alla de andra resultaten också.

Nåja, som sagt så förändras ju saker hela tiden och det sista är att jag kan få ut resultaten med lösenord via regionens hälsovårdssida.

Vi får också cancerscreening gjord gratis.

Det skickas hem kallelser efter en viss ålder för olika prover från vårdcentralen.

Själv har jag varit på HPV-test, lämnat in avföringsprov för att se om man behöver undersöka tarmen. Och flera gånger har de också kallat mig för mammografi men det har jag hoppat då jag är under läkarklor ändå. Nån måtta får det vara på undersökandet!

En vän sa häromdagen att ett beslut tagits om att ta bort dessa gratistester. Hon brukar vara välinformerad så tyvärr har hon nog rätt.

I detta fall vet jag inte alls hur det fungerar i Sverige.

Så där ja, detta blev ett långt inlägg.

Fortsätter en annan dag för det finns mer att säga känner jag.