Jag hinner tro att jag inbillat mig att jag hörde svalorna när en swishar skriande över huvudet på mig då hunden tagit mig ut på en av sina, numera, oväntande rundor i parken.
Vad bra, då behöver jag inte oroa mig för att jag hör i syne i alla fall.
Lever på positiva tecken så då blir jag genast lite lugnare.
Sen får jag in på facebook den där förfärliga nyheten om att den unga kvinna som man letat efter nu hittats i död i en resväska. Det finns en bild med namn på mördaren. Jag vet vem han är. Han gick i skolan med min äldste. Inte i samma klass men i samma årskurs. Han bor fortfarande kvar i samma kvarter med sina föräldrar. I kvarteret mina barn växte upp i.
Som i trans läser jag vidare. Det går inte att stoppa mig trots att jag ju bestämt att inte ta in allt detta mörka som alla medier vill att vi ska rulla oss i.
Efter första undersökningarna efter arresten verkar det som att föräldrarna var hemma när han gjorde det.
Tiden står stilla och jag kan höra när hans mamma kallar på honom i parken efter skolan dit vi alla drog under de vackra dagarna, d v s snudd på varje dag.
Det är så fel alltihop. Så inihelvete fel.
Min son har också gjort dumheter tänker jag….detta är ingen dumhet….men min sons dumhet var heller inget att skratta åt precis och vi väntar fortfarande på en dom.
Fan också!
Det kunde vara jag som var den där mördarmamman.
Det kunde varit min son som nu satt i arrest för ett av de grövsta brotten.
Det kunde varit min son som förstört två familjers liv plus sitt eget.
Hon och jag. Alldeles vanliga mammor.
Vad är det för fel på detta?
Vi måste ändra på detta!
Jag vet inte hur men att skriva ännu ilsknare kommentarer överallt kan säkert inte hjälpa.
Tror på mera kärlek.
Tror på att vi måste hjälpa varandra när någon inte mår bra.
Innan saker går helt åt skogen.
Jag tänker att man måste visa Adolescence i skolan.
Prata om den.
Tala om döden.
Bojkotta amerikanska skitfilmer som bara handlar om hämnd och där döda kroppar är bättre än nakna kroppar.
För det kunde inte bara ha varit jag.
Det kunde ha varit du med.
Pranayama i Rom 
Usch, jag ryser. Tänker att du kan gå till mamman och lämna lite mat, visa medkänslan som vi väl alla behöver desperat i en sådan situation. Jag känner också mamman till en mördare och vet att det mörka är närmare än vi vill tro även där det finns godhet. Mer kärlek. Och inte ge upp fast det sker så mycket elände. Och ännu mer kärlek. Ta hand om dig!
GillaGillad av 1 person
Har ingen sån kontakt med mamman men tänker febrilt på hur jag skulle kunna kontakta henne.
GillaGilla
Så nära. Så otäckt på alla sätt. Känner du mamman? Kan du ta kontakt med henne? Hon behöver nog allt stöd hon få, all kärlek du orkar ge. Men det har du säkert redan tänkt på. För din text visar på så mycket empati och vänlighet. Kram
GillaGillad av 1 person
Nej jag känner henne inte så att jag har telefonummer och så…tänker på det…hon har tydligen gått igenom en hjärtoperation nyligen också.
GillaGilla
Herregud. Stackars alla människor, både föräldrar och barn.
Jag är nyfiken på Adolescence, frågade min son om den häromdagen och fick ett överraskande genomtänkt svar. Han har sina ljusa stunder och de är väldigt ljusa!
Jag tror att det är nyttigt med ett visst mått av ”det kunde varit jag”-tänkande. Alldeles för många skriar tvärtom och skriver elakheter på nätet.
GillaGillad av 1 person
Satt precis och läste om alla de som tyckte att de skulle låsa in hela familjen och kasta bort nyckeln. 😪
GillaGilla
Så bra att du lyfter den här katten på bordet, för precis som du skriver så kunde det ha varit jag. Vem som helst av oss kan bli drabbade av en så tragisk sak som detta. Jag har i min närhet för flera år sen varit med om en son till en mamma jag kände till, jag kände henne inte men jag visste vem hon var och jag kände för henne. Hon blev utsatt, så fult baktalad som det kan bli i ett litet samhälle. Hennes son tog livet av sin fästmö, senare av sig själv..och i ett litet samhälle på några tusen personer så känner alla varandra på något sätt. Hon flyttade bort från ön i havet. Så grymt livet kan vara.
GillaGillad av 1 person
De skriver så fula saker nu på sociala medier. Ingen vet egentligen mer än att han erkänt. Dessutom uttalade sig en minister om ”andra sett att se på kvinnor” då detta fall handlar om en filippinsk kille. Bypasserar liksom att i samma vecka dödades en ung kvinna av sin italienske kurskamrat på läkarlinjen. Jag blir så upprörd.
GillaGilla
Att ta livet av någon är oförlåtligt men det finns en orsak till att det går snett. Orsaken känner man sällan till och det blir så mycket spekulationer runt allting. Familjen till den som har mördats men också familjen till den som har mördat blir fruktansvärt och hårt drabbade. Det är sorg för alla berörda men på olika sätt. Alla behöver stöd och hjälp att ta sig igenom det som har hänt. Jag förstår precis hur du tänker och känner i det här..för det kan faktiskt hända oss alla. Ibland kan det slå slint hos vem som helst med förödande verkan.
GillaGillad av 1 person
Att vi så snabbt glömmer offret och offrets familj verkar vara ett tecken i tiden. Alltid fokus på gärningsmän och deras familjer.
Är du seriös när du skriver att det kunde varit du som hade en son som mördar och styckar en kropp för att trycka ner den i en väska? Jag skulle aldrig någonsin själv göra den kopplingen med min son. Däremot har vi två döttrar och där kan jag föreställa mig mycket hemskt.
GillaGilla
Jag glömmer inte offret eller offrets familj och förstår inte hur du läser ut det. Man måste inte välja för det är ingen tävling. Jag bara uttryckte mig i detta fall då jag råkar känna denna familj. Tror att vem som helst är en potentiell mördare. Min son sprang omkring med kniv. Något jag aldrig hade trott om honom och aldrig någonsin skulle få för mig själv. Men han mådde inte bra och höll på med massa skit. Därför tänker jag mig in i denna situation. Som mamma. Det görs just nu manifestationer för de två unga kvinnor som blev dödade i veckan. En utav dem var hon som den jag skrev om dödade. Det är fruktansvärt att förlora ditt barn så och det är så galet fel att det händer. Den andra kvinnan hade länge sagt till alla att hon var rädd för läkarstudenten som förföljde henne. Det hjälpte inte. Själv var jag tvungen att anmäla en liknande galning för många år sen. Med allt detta sagt understryker jag att jag absolut aldrig är på mördarens sida någonsin.
GillaGilla
Därför att du inte kommenterar något om offret och hennes familj. Ditt fokus är ju på gärningsmannens mamma ”det kunde varit jag”.
Att de flesta är kapabla till att döda i en svår och hård situation , det tror jag också. Men för att få plats med en kropp i en resväska måste den styckas. Det är sinnessjukt i mina ögon. Därav min uppriktiga fråga till dig om din son. Att han gjort tokigheter och varit fel ute och burit kniv är något annat. Själv växte jag upp med en storebror som tidvis ägnade sig åt inbrott och fick övervakare.
Jag har också jobbat ett antal år med både ungdomsmissbrukare och ”ungdomar i riskzonen för kriminalitet ” så en del känner jag till från min erfarenhet.
Förstår att du vill visa din empati med en annan mamma men jag studsade verkligen när jag läste. Det den senaste forskningen visar dessutom att det är normer och kultur som man växer upp i som spelar störst roll kring kriminalitet och våld.
Fint med manifestationer för offren 🕯️
GillaGillad av 1 person
Pingback: Det kunde inte ha varit jag – Pranayama i Rom