I tisdags försvann min piercing.

Jag letade överallt.

Kröp runt med mobillampan.

Skakade kläder.

Synade allt jag kunde komma på.

Den fanns ingenstans. Scannade av allt minst tusen gånger. Ingenting.

På torsdagskvällen när äldste sonen ska stänga gallret i köket efter sista ciggen för dagen finns det ingen nyckel där vi brukar lägga den på skänken.

Han minns var han la den för det var han som öppnade på morgonen. Nu finns den inte där. Inte heller på golvet eller under spisen.

Jag föreslår fickor, för själv har jag en tendens att stoppa allt där, men ingen nyckel synes någonstans.

Jag far runt i pyjamas och rotar i papperslådan jag gjort i ordning i hallen.

Vi ger upp och tänker att saker ska komma till oss på natten.

Tidigt på fredagsmorgonen drar jag på mig mina fula hemmatofflor i plast, som jag panikhandlade på Ischia för tre år sen när jag glömt flip flopsen hemma, går raskt till toan för att lätta på blåstrycket. Det är först när jag ska vrida mig för att ta toapapper som jag hör ett krasande ljud under vänstertofflan. Det behövs inga glasögon för att se att det är min piercing som sitter inkilad i sulan. Oskadd.

Efter att ha gjort allt det jag normalt brukar en morgon en fredag i livet tar jag tag i det där som kom till mig strax innan jag hittade piercingen. Jag stoppar huvudet i pappersinsamlingen jag har utanför köksdörren. Jag kom ju på att jag visst rafsat ihop papper som vanligtvis ligger på skänken, då det står på min lott att bära ut sånt till uppsamlingslådorna sedan gammalt, på morgonen innan.

Så klart ligger nyckeln där. Utan att säga något. Utan att göra sig förstådd.

Onekligen tänker jag då på sånt som att allt egentligen var mitt fel.

Hade jag bara kollat under tofflan så hade jag kanske redan hittat piercingen på tisdagskvällen. Om den nu suttit där i tre dagar…

Hade jag bara låtit berget av papper växa över våra skallar så hade nyckeln legat där den skulle.

Eller så var allt ihop bara ett enda mirakel.

Det blev iallafall något jag kunde skriva om.