Att inte kunna

Den Av Marikai Senza categoria

Att tro hela livet att man är utdömd för att någon lärare eller annan vuxen människa sagt något negativt eller fått en att känna sig okapabel.

Det behöver inte ha varit i barndomen. Sånt kan man få till sig av någon ”expert” senare i livet också.

Jag har ju hört att prästen som nyss var här trevade i sitt sjungande. Tänkte att det var märkligt för jag trodde ju att precis som på förskollärarlinjen ingår det att sjunga med.

Så berättar en kvinna att det varit kantorn här i kyrkan i Rom som uppmanat honom att sjunga. För han hade slutat sen en musiklärare sagt att det var bäst att han höll mun.

Som att han förstörde med sin sång för att han inte var en tränad sångare. Som att det inte dugde.

Jag som fått med mig att det är kul att sjunga från min barndom då vi satt i trädgården ljusa sommarkvällar och sjöng allt mellan himmel och jord tillsammans med farmor och farfar inser att jag fått med mig något fantastiskt i livet utan att veta om det.

Man föds med en röst. Den är inte alltid destinerad att bli en solosångsröst. Den ändrar sig med åren men om man inte tränar den så blir den inte heller en operasopran (kanske den inte blir om man tränar den heller förstås).

Jag fick också med mig det där med att ljud är viktigt för ens egen hälsa. Hur kraxande man än kan låta är det bra att utstöta ljud. Man blir glad.

Onödigt att säga att denne man som fått ny luft under vingarna nu sjunger för fulla muggar.

Detta blir berättat för mig då jag övertygats om att jag ska vara med och måla på kort i församlingens gemensamma aktiviteter. Jag går dit för att jag känner mig så isolerad helt plötsligt och när jag ändå är där tänker jag väl att; jamen okej då! Fast jag har hela väskan med garner med för jag tänkte sitta i ett hörn och virka under tiden. Vi skulle jobba i olika aktivitetsstationer.

Jag får lite instruktioner av en kvinna som håller på med målning sedan länge. Bara kör liksom. Och sen får vi lite ide’er om vad för sorts pensel och hur mycket vatten man kan blanda i och så där. Fast ändå att vi får prova oss fram själva. Leka (kan inte sluta att tänka att leka är livsnödvändigt!)

Det blir inte världens konstverk men det är kul. Och jag som hängde på medan jag sa att jag inte kan måla anmäler mig även till muggmålning.

Det är inte första gången för jag gick en liten kurs i porslinsmålning på högstadiet. Fast hela tiden jämförde jag mig med min mor som målade så vackra saker och tyckte att mitt hela tiden blev ostadigt och barnsligt.

Trots det kan jag inte minnas att någon sagt att jag inte kan…fast jag tror mig minnas kommentarer om detta…

Jag vet inte riktigt hur det kommer att bli med min mugg för den ska ju brännas och glaseras av vår alldeles egna svenska keramiker.

Men det spelar egentligen ingen roll för det var den där känslan i rummet. Koncentrationen som går att ta på. Vi sitter bredvid varandra och kan känna den energi som vi delar i tystnad. Keramikern säger att hon inte ens kommit för sig att sätta på musik som hon brukar då hon också kände det.

Två timmar försvinner i en bubbla av positiv energi.

Och det känns som att vi skulle ha kunnat sitta kvar i två timmar till.

Men framförallt känns det som att vi kan utan att kunna.

Och det är nog det bästa med allt.

Mitt konstverk är det längst till vänster.

10 reaktioner på ”Att inte kunna”

  1. Behöver jag säga att jag gillar det här inlägget till max? Jag gillar det till max ! Jag är glad att jag har hittat din blogg och dina ord och tankar. Så tänkvärt detta inlägg är. Vi kan även om vi tror oss att inte kunna, helt rätt.

    Jag har som du också haft möjligheten till den där speciella rikedomen som lyfter en och håller en högt upp hela livet. Man måste inte vara bäst alls, men att våga göra det man vill göra är så viktigt för självkänslan.

    Från min fars sida ( en stor släkt) har sången och musiken kommit in i mitt liv. Det var aldrig tal om att den och den kan inte sjunga, du kan inte vara med i den stora släktkören för att du inte kan sjunga. När min fars alla syskon(de var nio) med familjer träffades så sjöngs det, ung som gammal stämde upp..även de som inte sjöng så klart och säkert. Men alla sjöng. Äh, kråkorna kan också sjunga sade man om någon tvekade och då med ett stort glatt varmt leende, en puff i ryggen och så stod vi där allihopa, näktergalar, koltrastar och kråkor om varandra och hade det bra. Kråkorna som trodde att de inte kunde sjunga blev bara bättre på att sjunga dessutom. Det där har burit mig i världen och när jag och mina kusiner träffas och våra barn och barnbarn så då sjunger vi om vi kan det eller inte.

    Nu fick du igång mig och jag skrev mycket mera än jag hade tänkt att jag skulle skriva men tack än en gång för att du skriver så himla bra !

    Gillad av 1 person

    Svara

  3. Det här var sanna ord, sanna mina ord! Tack! Min far blev befriad från sången i skolan eftersom lärarinnan tyckte att han var tondöv. Sanningen är att han kanske inte hade så många toner i sitt register som många andra, men jag älskade då han sjöng Gamle Svarten eller Lille Hans sprang ner till stranden. Mamma däremot hade en vacker röst och var mycket musikalisk, men hon sjöng aldrig eftersom hon alltid hade blivit jämförd med sin ännu mer skönsjungande tvillingsyster. Så märkligt det där, hur kommentarer och små obetydliga (för andra) händelser kan få oss att stänga av lusten och nyfikenheten. Själv njuter jag för fulla muggar av musiken och åh, så mycket glädje kören ger! Nej, jag har ingen soloröst som Alma, Marianne, Olof eller Mårten, men jag är en trogen alt att ha på sitt lag.

    Vad härligt att du tillät dig att göra detta skapande trots att det tog emot! Så fin din mugg kommer att bli. Kram!

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Att sjunga i kör är helt underbart. Förstår att du njuter. Solo sjöng jag en gång i skolan. Nu fattar jag inte hur jag vågade….ha ha ha har en liten teaterapa i mig som hoppar fram ibland. Tack för dina ord! Kram

      Gilla

      Svara

  4. Det låter helt underbart Marika, så glad jag blir för din skull ❤ Att dela energi under tystnad, så fint!

    Och visst är det lätt att döma ut sig själv i ett sammanhang pga att man alltid har fått till sig att man inte kan… i mitt fall är det nog dock bara jag själv som har satt käppen i mitt eget hjul, haha… kan inte skylla på nån annan 🙂

    Kramar!!

    Gilla

    Svara

    1. Vill bara tillägga att jag fortfarande inte kan kommentera via min blogg på datorn här hos dig (samma hos flera andra WP-bloggar), förut kunde jag det men nu vet jag inte vad som har hänt🙃

      Gilla

      Svara

Lämna ett svar till Anna i Portugal Avbryt svar