Sedan jag var sjuk har jag blivit en tv-tittare. En sån som inte missar sina favoriter om det inte innebär att det är en utekväll.

Ett program jag ogärna missar gick på torsdagarna.

Det var sista programmet i torsdags så i morgonkväll är jag alltså programlös. Vet inte vad jag ska göra med mig själv…eller jo det vet jag ju…men jag kommer att sakna Geppi Cucciari’s ”Splendida cornice”. Ett program med en panel av experter som svarar på frågor publiken ställer. Gäster som blir intervjuade. Dansare och musiker som avlöser varandra.

Geppi leder det hela med stor intelligens och ironi. Hon kommer från komikervärlden och jag tycker mycket hennes sätt att hålla programmet. Utan att göra bort människor som dessa program ofta går ut på. Åtminstone här i Italien.

Sista programmet var långt ifrån en besvikelse. Precis som cirkusföreställningen för några veckor sedan tog numret med Alessandro Mahmood mig djupt. Mahmood som varit med i Eurovision Song Contest två gånger. Jag tycker om hans röst även om musiken han gör kanske inte tilltalar mig lika mycket. Mahmoods mamma är från Sardinien precis som Geppi Cucciari är. Hans far är egyptier. Geppi och Mahmood träffades på San Remo i år där hon var med som gästpresenterare och han sjöng en låt.

Numret med Mahmood inleds med att Geppi berättar om hur det är att komma från Sardinien. Om att vara tvungen att ta en långsam färja ofta på natten. Att man lämnar en hel värld. Att vi människor också ibland kan vara en ö. Hon berättar senare om den sardiska konstnären Maria Lai. Ni kan läsa om henne här.

De bad Maria Lai att göra ett monument över de döda men att hon istället sa att hon hellre gjorde något för de levande. Hon kom själv från en liten by på Sardinien där fajderna mellan människor förgiftade livet för alla. I tre dagar 1981 drog hon en ljusblått band, 27 km långt, mellan människor och till sist upp i bergen med hjälp av bergsklättrare. Detta för att binda samman istället för att separera.

Iden kom från en gammal legend om en flicka som räddades från att dö i en grotta för att hon såg ett blått band på himlen som hon följde.

Så dagens musikinlägg får bli ”Spunta la luna dal monte”. Ni får hela videon med italienskt prat, sång på både italienska och sardiska (som inte bara är en dialekt utan ett språk för sig).

Den rör mig fortfarande lika mycket som i torsdags.

Jag tycker så mycket om hur allt knyts ihop…med det ljusblå bandet. Om hur Geppi berättar om att människor tjänar på att sprida osämja. Att vi har så mycket mer gemensamt än det som skiljer oss.

Det finns så mycket i denna video och jag tror inte att man behöver kunna språket fullt ut för att förstå.

Låten gjordes av Pierangelo Bertoli tillsammans med gruppen Tazenda som också kommer från Sardinien.

De spelade och sjöng den tillsammans för första gången på San Remo 1991.

Det är värt, tänker jag, att se den också.