Den där ledsenheten sitter i.

Jag vet ju att jag måste leva igenom den.

Det finns ingen genväg.

Fast här hemma blir det olidligt och min längtan efter hav gör sig påmind.

Det var den som tog mig till Grekland en gång i tiden.

Det var den som var en av de gemensamma nämnare i mitt långa förhållande som sen sprack.

Sonen ska också åka till havet fast inte med mig.

Jag beger mig åt andra hållet. Hunden följer med mig.

När jag så småningom står där och ser på det lite upprörda havet minns jag varför jag stod där och tittade på rastkoppel i djuraffären. Min hund drar åt andra hållet. Han vill inte alls doppa tassar i de livsfarliga vågorna.

Vattnet är varmt fast det blåser en lite kylig vind. En man i badbyxor går fram och tillbaka som om han väntar på rätt tillfälle att hoppa i. Men det tillfället infinner sig inte.

En kvinna ligger i bikini tätt intill en uppbyggd bambuvägg. De håller på att göra iordning alla de många stabilimenti, med solsängar, parasoll och allt man kan behöva om man inte vill vara själv med naturen. Snart öppnar de och då blir det svårt att komma hit med hund.

Just nu är det vackert tomt på folk och om man låter bli att ta kort där skräp som havet dragit in ännu ligger kvar är det en dröm man ser.

Snabbt gräver hunden en grop för magen när jag stannar för att ta bilder.

Det blir inte någon lång promenad.

Han visar tydligt att ska vi vara här så ska vi vara nära.

Wish delar inte min längtan efter havet.

Dock väljer han fina platser att stanna på.

För havet spolar ju inte bara upp vår skit.

Det kommer trädstammar också ibland.

Så vackra och sköna att sitta på.

Eller intill, tycker min hund.

Ja, vi gör inte många knop, hunden och jag.

Fast jag får doppat fötterna några gånger och han är intill mig.

Nära nära.

Och faktiskt känns det lite lättare när vi kör hemmåt igen.

Jag har kanske inte sett min väg. Kommit på vart jag ska ta vägen. Känt det där som ska leda mig.

Men jag har varit vid det som en gång var min stora längtan.

Havet.