Och vips så var det fredag igen!

Otroligt!

Allt verkar stå stilla men så är det ju alls inte.

Det ser man ju i trädgården om inte annat.

Drog bort salvian, i min lilla köksträdgård, och stack ner lite olika saker.

I min kaotiska ordning glömde jag sätta dit små fina lappar, med det jag stack ner, skrivet prydligt på. Så den som lever får se. Känner mig hopplös ibland. Att jag liksom inte kan göra som alla andra…eller det kanske inte är alla andra utan…äsch! Jag får se helt enkelt.

Basilikan är tydlig i allafall.

Dessutom vet jag ju att de stora sköldpaddorna gärna klättrar upp här så små lappar skulle ändå inte funka. Inte glasspinnar heller för den delen. Eller så är detta den ultimata ursäkten. Klubbar för det.

Jag har nu ett helrosa hörn intill matbordet som är helt underbart och som sagt alldeles oförtjänt. Tvingades dock binda upp den stora rosen som lagt sig trött över bordet efter en galen storm häromdagen. Den var redan på väg neråt innan på grund av tyngden sen la stormen den i K.O.

En liten sammetshätta gäckar mig varje dag. Den är så nära att den praktiskt taget sjunger mig i örat men när jag tar fram mobilen är den redan inne hos grannen eller högt uppe på en balkong. Satt en hel eftermiddag med laddad kamera men då kände den tydligen det och visade sig en ynka gång när jag precis slumrat till.

Jag ger så klart inte upp men bilderna på denna jakt är för tillfället inte mycket att hurra för. Ni får dem ändå.

De känns lite psykedeliska och det piggar upp mig ha ha ha!

Just nu älskar jag att sitta i trädgården och äta frukost. Mitt i solen som kryper in bakom grannhuset sitter jag med kaffet och funderar. Hunden är helt med på noterna och börjar be om att få bli utsläppt redan klockan 7. Det går inte. Då blir ju grannarna tokiga om det skulle behövas någon liten utskällning.

Fast vid 8 blir det lagom.

Idag hade hunden en ytterligare uppgift; gräva upp grisörat han grävde ner så noggrant igår kväll.

Innan han kan tugga på det måste det grävas ner ett antal gånger. Detta blir svårt på vintern då jag vägrar att låta honom göra det i lera. Nosen var ändå helt svart igår kväll när han förkunnade sig nöjd och gick in för natten (här får ni tänka er det spår av jord och sten som jag kunde känna med mina nakna fötter när jag gick ut och kallade på honom på gången, som leder ut till trädgården, i mörkret).

Så på morgonen gräver han upp örat. Springer gnällande några varv som om han inte riktigt vet var han ska gömma sitt smaskiga byte. Sen gräver han ner det igen.

Därefter tittar han på mig som om han vill att jag ska leta.

Och det kanske jag ska…