I morse var det så dags att få en medicinsk sammanfattning av scintigrafi och skiktröntgen.

Körde dit själv för C och R håller på med ögonundersökningar på annat håll.

B följde med istället som moraliskt stöd.

Det var en galen trafik och jag som ju lyssnar med ett halvt öra på gps:en körde såklart fel.

Sätter på gps för att jag ska få den minst trafikerade vägen och det fick jag enligt den och då går tankarna såklart till hur de mest trafikerade vägarna ser ut.

Nåja, kom inte nämnvärt försent ändå.

Stegade till stället jag träffade onkologen på förra gången.

Möttes av stora ögon och ”nä, han är inte här idag” och ”är du säker på att du skulle vara här idag”.

Blev skickade till gamla stället. Inte så långt men man har ju liksom redan hjärtat någonstans på väg upp mot halsgropen när man är där inne.

Där fick jag stå i kö.

Där blev jag belönad för jag fanns på listan precis som min onkolog fanns någonstans i besöksrummen.

Fick ett nummer och blev hyfsat snabbt inkallad.

Han är så trevlig denne unge man. Tar mig i hand när han hälsar och möter mig med ett enormt leende. Medan han frågar mig hur jag mår fingrar han på en guldring. Tänker att han nog gift sig nyligen…eller kanske förlovat sig. Det där har jag då rakt inte med att göra och inte brukar jag ägna mig åt att sitta och djupstudera alla läkare som undersöker mig men det är något speciellt med denna människa. Glädje, tänker jag.

En glädje han sprider även då jag berättar om smärtan i mellangärdet som kommer varje månad lika punktlig som mensen en gång i tiden. Då säger han att det stämmer med sanden de tror sig se på röntgen i gallan.

Han skriver ut ett recept till gastrologen. Säger att jag kan ta det lugnt med bokningen efter att ha klämt mig på magen. Det är inget allvarligt men en expert kan ge mig något som hjälper så att jag ska slippa ha detta besvär.

Alltså han säger tråkiga saker på ett lugnt sätt och får det att låta som världens enklaste grej.

Dessutom med ett leende.

Han köper mitt förtroende fullständigt för det är så lätt att jag faller tillbaka till för två år sedan och tror att nu har metastaserna tagit sig in i gallan och det ser de på röntgen som små stenar….

Det är lätt att få panik.

Men det är lätt att lugna den paniken om man är empatisk och kan lyssna. I alla fall i mitt fall.

Panik är inget man ser på mig men jag berättade ju att jag skrivit upp varje månad. Tajmat den jäkla smärtan.

Han tar det på allvar.

I bilen på väg hem berättar B om en idiotisk läkare som uttalat sig många gånger som expert under pandemin (ja vi har såna i Italien med) nu har skrivit en bok, och som han nu får prata om på TV i alla möjliga program, om vikten av empati i sjukvården. Hur han upptäckt detta, hör och häpna, som femtioåring när hans föräldrar blev onkologpatienter. Oklart hur han har klarat sig fram till dess. Har han behandlat sina patienter på löpande band och ögonen på datorn då?

Oempatiska läkare har jag många exempel på.

Precis som jag sett i många läkarkandidaters ögon att de verkligen har den rätta känslan för ett yrke i närkontakt med sjuka människor.

Kan man låtsas att man förstår en människa?

Bör man göra det om man jobbar som läkare?

Har inga svar utan bara funderar.

Idag är jag i alla fall glad att jag har en bra onkolog och att allt utom min tråkiga galla ser bra ut.

Så startar denna vecka.