Så där efteråt, när saker bara tokat ihop sig, vet man inte om man egentligen kan säga att det bara var fel eller om det kanske fanns något positivt i alltihop.

Klart står det åtminstone att jag kan hålla mig för skratt när sak efter sak bara pajar.

Den där fredagen som skulle bli en lugn dag med träff av en Sverigekompis kände jag att den inte skulle bli sådan redan när jag skickade ett meddelande till kompisen med frågan om hur dags. Jag har inte hört något från henne sedan hon sa att hon skulle vara i Italien så att vi kunde träffas. Strax ringer hon mig. Hon har inte lämnat Sverige för hon och hennes dotter har blivit ”tvångsintagna på lasarettet”. Anorexi, denna tysta men fruktansvärt brutala sjukdom. Önskar dem den bästa av vård. Samtidigt ryser jag för jag tänker att det måste vara verklig kris om man tar in någon så.

Jag hade just skrivit färdigt och skickat iväg mitt inlägg om trädgården ut i cyberrymden när sonen dyker upp bakom mig där jag sitter kvar för att läsa andras inlägg. – mamma, du måste ta Wish till veterinären. Han höll mig vaken en bajsade diarre’ och spydde i trädgården i natt.

Såklart, detta började ju på torsdagen tidigt på morgonen hörde jag hunden gnälla men orkade inte upp fast jag vet att det är allvar när han gör så. Som straff fick jag torka bajs och, tror jag, spyor i kök och vardagsrum med en skamsen hund i bakgrunden. Sen gick vi ut och han gjorde en bajspöl strax utanför där en pojke sitter varje morgon i väntan på att skolan ska öppnas. Denna morgon har det hunnit samlas många fler där ute då vi är sena med vår runda. Här får man inte komma in på skolgården ens innan det är dags för lektioner. Av försäkringsskäl säger man. Fast jag vet av egen erfarenhet att de är ersättningsskyldiga även då man är på väg till och från skolan. Min son blev på körd när han var på väg till sin skolan för ett antal år sedan. Så jag förstår inte riktigt.

Nåja, jag går senare tillbaka med en vattenflaska och häller över bajset. Pojken tackar mig. Det gör mig både glad och häpen. Hör också hur han förklarar för sina kompisar varför han tackar mig. Hoppfullt.

Hela torsdagen ger jag bra saker för min hunds mage. Han verkar slö och har ingen lust ens på godisar.

Tänker att om det inte går över får jag ju ringa veterinären.

Efter att sonen upplyst mig om den jobbiga natten som fått honom att sova över boxningen skickar jag ett meddelande till veterinären som tycker att jag absolut ska komma med hunden.

Där får vi en massa olika mediciner som ska stoppa både diarre’ och illamående. Ja, för han spyr ner veterinärens korridor med galla och bajsar sen utanför en flod med bajs och blod. Det verkar inte som mer än att han ätit något han inte borde. Om inte allt går över under dagen får det bli blodprovstagning säger veterinären medan hon ger honom första medicinen i sprutväg och lovar att han kommer att sluta spy strax.

Det är så svårt när ett djur är sjukt. Han kan liksom inte tala om vad han känner. Man får försöka tyda hans kroppspråk. Feber har han i varje fall inte.

När vi kommer hem är det dags för lunch. Min son har traskat iväg till gymmet. Han har en arbetsintervju på eftermiddagen och jag blir orolig när jag ju vet att han behöver duscha, äta och förbereda sig lite. Skickar iväg ett meddelande medan jag sjunker ner i solstolen i trädgården samtidigt tänker jag att det ju inte är min oro detta. Det är han som ska sköta saker själv. Alltså, brydde sig mina föräldrar om jag kom i tid till mina lektioner eller praktik på lärarhögskolan när jag var 23? Svar nej. Jag bodde inte ens hemma då. Fick klara mig själv.

Det kan han också.

Då kommer han farande. Om jag kan skjutsa. Först vill jag säga nej. Det är till centrum han ska. Dit får man inte köra ändå. Sen övertygar han mig om att han kan gå sista biten.

Under tiden, medan jag trycker upp min trötta kropp ur solstolen där jag helst hade velat sitta kvar med näsan i boken jag läser en bra stund, far han omkring. Rekordduschar, äter rester och mekar med skrivaren. Svär över skrivaren. För han har naturligtvis inte tryckt ut sitt CV för en vecka sen då han fick veta att han skulle på denna intervju. Jag svär över honom och försöker hjälpa till men skrivaren hittas varken av hans mobil eller min dator. Förbannade skitskrivare som alltid alltid funkar men inte idag. Förbannade unge som alltid gör allt i sista sekund. Vi bestämmer att han får skicka CV:t till dem via mail medan jag går och hämtar bilen i garaget. Då ställer sig dumbollen och ansar skägget. Hallå! Ska du inte vara där tio över tre sa du? Maps visar 38 minuter och klockan är snart halv tre.

Vrålilsken hämtar jag bilen. Parkerar utanför skolan vi har framför oss och han är INTE där.

Jag slutar titta på klockan men det är så svårt att svälja ner stressen. Han verkar kolugn när han äntligen kommer släntrandes. Det gör mig ännu mer nervös. Han säger att det var han som ville vara där tio över tre. Egentligen har han själva mötet halv fyra. Jaha? Grrrr!

Här tänker inte jag gå in på detaljer men föreställ er bråk med gps, sonen som ändrar om gpsvägen för den är ”fel”, skrik och fördömande från min sida av denna omöjliga stad där alla i hela världen är ute och kör bil precis alltid. Tänk er också mina missuppfattningar både med gps och sons instruktioner. Min vägran att köra in i förbjudet område där jag senare blir tvingad att köra in ändå, p g a klockan bara tickar på, och sonen lovar och svär att betala böter som säkert som döden kommer att komma om tre månader. Ja, ni kan nog föreställa er den höga stressen i bilen som hinner uppstå innan jag släpper av min unge mitt nere i röran. Till min förfäran ser jag också att hästskjutsarna fortfarande pågår där då en dyker upp alldeles bredvid min bil. Så jäkla onaturligt för dessa stackars hästar. Så jäkla irriterande att turister fortfarande tycker att det är en bra ide’.

Hemma igen andas jag ut men har svårt att koppla av. Har andra sonen på middag och vi bestämmer att vi ska träffas på snabbköpet här i närheten för att handla. Fast jag går dit. Han får skjutsa mig hem. Bra grej att en son har både körkort och bil.

Innan jag går iväg kommer äldste sonen hem efter intervjun en kort stund innan han ska hem till pappa. Han berättar att detta kanske blir i september men att han känt igen en kille som jobbade hos dem i snabbköpet men blev snabbt avhyst då han aldrig kom i tid och ibland inte dök upp överhuvudtaget. Han har just börjat där. När min son är på väg därifrån skriver han till S, som han alltid jobbat bra med, och berättar om det han just sett. Då ber S honom titta in ibland. Han håller på att jobba för att min son ska få komma tillbaka.

Som sagt, något positivt kanske det kan komma ur en urkass dag ändå.

Dagen efter får jag vetat att min sons dator kraschat totalt under natten (han spelar ju spel hmmm). Medan datorn nu är inlämnad för reparation vet jag fortfarande inte vad jag ska göra med den knäppa skrivaren.

Det får jag tänka på i morgon. Måndag är en bra dag för sånt.

På måndagen ska sonen också iväg och hälsa på på sitt gamla jobb.

Bara tanken gör mig glad.

Det och så att min hund mår bra igen.

Ger en high five till mig själv sådär på italienska morsdagen.

Bra jobbat!