Skriver jag till mina söner då jag äntligen fått igång skrivaren alldeles själv.

Efter att ha låtit den stå några dagar i tysthet, i skamvrån, bestämmer jag mig för att ta kontrollen.

Det är när tjejen på provtagningen räcker över pappret med digitalkoden som jag ju inser att jag måste lösa detta. Ska jag annars visa resultaten för onkologerna på mobilen?…tja i nödfall så. Eller ska jag kavla upp ärmarna och försöka igen?…såklart! En bra kvinna reder sig själv. Och skulle det skita sig (ren skånska) så har jag ju F här nere i tryckeriet som sista utväg. Ultima spiaggia, säger man på Italienska. Det betyder sista stranden. Hahaha! Det roar mig att ha en man som sista utvägen. När allt liksom är helkört! Här behöver ni inte hålla med mig. Detta är helt personligt. En uppgörelse med det som var.

Så jag meckar och grejar och helt plötsligt funkar det.

Skriver till sönerna. En son sover. Den andre svarar omedelbart; ”det är tackvare patriarkatet som du klarat av det”.

Han får en röd, urilsken emoji som kommentar. Skitungen som är den mest tekniskt lagde här. Han som efter att ha provat lite, kliat sig i huvudet mycket gav upp och sa; ” du får ringa hp-assistence”.

Nu ber jag er; om ni skulle av en ren händelse, i framtiden, råka på denne son, inse att han är Marika the queens son, minnas detta inlägg, att aldrig aldrig någonsin säga att det enda jag gjorde var att stänga av och sätta på routern till slut.

För om ni gör det kommer jag att hemsöka er något av det grövsta.

När jag blir arg blir jag ruskigt, dödligt förbannad.

Men jag litar på att ni kan hålla tyst.

Tackar på förhand!

Er drottning

Marika