Jag inte och har aldrig varit en patriot.

Ser mig själv som en världsmedborgare.

Därför går jag lite motvilligt med på att fira dessa små slutna fester.

Följer ändå med på nationaldagsfirandet.

Gillar de där kvinnorna jag möter och för all del män. Fast de kan räknas på en hand.

Vi är övervägande kvinnor i svensksällskapet i Rom.

Åtminstone aktiva.

Prästen är dock man och det kommer förmodligen att så förbli här i detta katolska land.

Så är även kvällens talare och kantorn.

Så kanske har jag fel men när jag ser mig runt är det övervägande kvinnor.

Nåja, nu var det ingen kvinnosaksevent utan Sveriges nationaldag som vi lär ha börjat fira på riktigt sen 2005. Då sprang jag för fullt efter en ettåring och en nästan fyraåring och var så långt ifrån nationaldagsfirande man kan komma. Blonda var barnen som man ju tror att ursvenskarna alltid har varit. Inte sant alls förstås.

Vi sjöng så klart Du gamla du Fria, i går, och jag tänkte som vanligt när vi tonade ut att; ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” känns lite som ett skämt i trettiograders värme klockan 19 på kvällen.

Prästen och en utav mina äldre vänner hissade flaggan tillsammans. Hon svettades järnet i sin fina Sverigedräkt hon broderat själv. Det är en sommardräkt. Fast anpassad till svensk sommar. Fin var hon dock fast ni får bara se ryggen av privacyskäl.

Det var viceambassadören på Svenska Ambassaden i Rom som höll ett tal.

Vi hörde lite dåligt som satt på gräsmattan men det var om Gustav Vasa, det hörde jag som ännu inte har nämnvärda problem med hörseln, och lite om varför vi firar nationaldagen den 6 juni. Mer än så var svårt att tyda. Hans röst försvann i papegojornas höga toner när de tog för sig av de sista misplarna på trädet intill.

Sen satt vi ett tag med bubbel och fruktspett och pratade om den stundande omröstningen, hör i Italien, som regeringen försöker sabotera.

För den handlar om medborgarskap och arbete. Say no more!

Jag som är övertygad om att jag som svensk medborgare (har aldrig ansökt om det italienska) inte får rösta blir glatt överraskad nu på morgonen när jag äntligen hittar att även Europamedborgare får lov till det.

Flera av kvinnorna som sitter vid mitt bord gifte sig på 60/70- talet med italienare och fick då automatiskt det italienska medborgarskapet samtidigt som de fick behålla det svenska.

Om jag, som gifte mig 2002, skulle ha ansökt om det italienska medborgarskapet så hade jag förlorat mitt svenska.

Klart jag behöll mitt svenska…för man vet ju aldrig…

I går hängde jag också upp min lilla svenska flagga som barnen hittade en gång på lekplatsen i min barndomsby där det firats midsommar och flaggan låg övergiven på marken långt därefter. Den fick resa med oss till Italien och brukar hänga i bokhyllan.

Igår fick den alltså komma ut i trädgården.

Och där passar den så fint att den nog får hänga kvar till midsommar i allafall.

Patriot eller inte är det något speciellt med ens egna blågula flagga.

I morgon är det jag som hänger på låset till vallokalen för det är inte i Norden jag lever ju.

Var jag kommer att dö får tiden utvisa….ja ja, kanske jag har lite att säga till om där förstås.