Bokade in mig och betalde biljetten på fredagen.

Har lovat mig själv utflykter. Det finns ett behov att bryta av. Komma ur bubblan jag lever i. Lämna sånt som tynger för en stund.

Ändå visste jag inte riktigt om jag skulle åka dit eller inte. Alla ursäkter radades upp som; värmen, hunden som måste lämnas hemma, min tunga rumpa o s v.

Sen dök det upp en massa som talade om just lavendel i mitt flöde. I ett podcast jag följer talades det om en bok om en resa i Provence. Där Lavendelfälten blommar. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att läsa denna bok för det är en utav tusen feel good och jag är lite trött på det, men ändå. Lyssnar som i trance medan jag kör dammsugare och torkar golv. Jag har aldrig varit i Provence. Vet inte om jag någonsin kommer dit eller om jag vill det. Fast lavendel gillar jag och det där stället ligger här strax utanför Rom. Bara en halvtimmes väg hemifrån. Dessutom är lila min färg…

Tanken fick ligga där också att jag kan strunta i bokningen om jag skulle vakna på söndagen och bara känna NEJ! Det är en överenskommelse jag har med en kompis. Att vi alltid kan backa ur. Eller som Thelma och Louise bara ta och dra. Ett tag kallade vi varandra Thelma och Louise för vi hade bestämt att om allt bara skulle skita sig så drar vi, precis som de gör i filmen, på roadtrip . Ja, minus mord och sånt då förstås. Egentligen tyckte jag inte alls om den filmen men det var något med systerskapet i den som tilltalar mig.

Jag tänkte att om jag backade ur denna lilla utflykt så hade jag bara kastat 10 euro som bokningen kostade.

Men jag åkte.

Lite småilsken för jag fick inte alls rösta som jag försökte innan jag körde.

Jag fanns inte med på listan.

Igen.

Italien vill inte ha mig.

Det vill lavendelfälten däremot.

Jag kom dit en sådär fyrtio minuter innan den guidade turen skulle gå av stapeln (det blev sen mer än fyrtio minuter då jag trots allt befinner mig i Italien).

Sladdade in på en parkering på en äng där det stod artigt folk som kollade upp min bokning och hälsade mig välkommen flera gånger.

De gav mig ett kvitto och visade mig till rätt parkering.

Jag gick till baren och köpte mig en lavendellemonad och en lavendelsmaksatt fruktkaka av den mest långsamma kvinna jag någonsin träffat på. Familjedrivet känns och det är helt okej. Det var gott men man kan inte precis hiva i sig hinkar av lemonad. Det lämnar en lite tvålliknande smak.

Jag satt också en lång stund, på en halmbal under ett tälttak som spänts upp, och tittade ut över lavendelfältet.

Stortrivs i naturen och konstaterade att grannarna inte heller var fy skam.

Hästarna, som var två, kom sedan närmare och en pruttade högljutt. Tänk att bara strunta i etikett sådär hahaha!

Il Lavandeto di Roma, som stället heter, drivs av en kvinna som fick ärva en bit jord av sin far när han gick bort, som var jordbrukare, 2011.

Hon hade aldrig jobbat med jordbruk och funderade ett tag på vad hon skulle göra med den, inte så lilla, biten mark.

Någonstans såg hon en video om en kvinna i Toscana som driver upp lavendel och fick ide’n om att ta Provence till Rom. Precis som kvinnan tagit den till Toscana.

Hennes filosofi bygger på den lugnande och nedstressande effekt lavendeln har på nervsystemet.

Först gjorde hon de klassiska små kuddarna att lägga i linneskåpet och sen oljor och hydrolater.

Nu experimenterar hon med mat också. Choklad, kakor, karameller, lemonad och ost som en granne gör samt den klassiska julkakan här, Panettone, som en vän bakar. Allt smaksatt med lavendel.

Vi får massor av information av en entusiastisk lavendelnörd.

Jag suger åt mig men kommer nog inte att komma ihåg allt tyvärr.

Under vår promenad mellan de två lavendelfälten kan man också läsa små dikter.

Jag får lära mig att det finns massvis med olika lavendelsorter och att jag såklart har fel sort hemma om jag nu själv skulle vilja producera lavendelolja själv…eller….

Nåja, inser ju att detta är något hon studerat länge och väl och säkert gjort fel några gånger också.

Det finns ett lavendelfält till där hon odlar olika sorter mest för att visa.

Det är den officiella, angustifolia som används till att göra produkterna som säljs. För att det är den som har den läkande egendomen.

Läng med väggen på huset som ligger mellan de två fältet finns det förklarat vilka de olika sorterna är.

Vi får oss en ordentlig rundtur. Kvinnan drar en högtalare med sig och allt känns väldigt välplanerat. Solen står över oss och jag ångrar lite att jag inte tog med mig något att ha på huvudet. Får bli bättre på det om jag ska fortsätta med utflykter i detta landet.

Sen genomför kvinnan en demonstration, en liten miniworkshop, där hon gör en rengöringsmask med rismjöl och en peeling med socker och olivolja där hon såklart häller i lite lavendeldroppar med. Vi får prova på våra händer och armar och går därifrån vita och sockrade men väldigt mjukare.

Innan jag kör hem tar jag mig en tur runt första lavendelfältet för att se lavendeln hon sagt var ägnad åt drottning Elisabeth. Om man har en kunglig hund intresserar sånt, vill jag lova.

Jag måste erkänna att bortsett från färgen som skiftar lite har jag svårt att se stora skillnader.

Träningssak kanske.

Jag handlar såklart också. Först vill jag köpa allt men det håller ju inte budgeten för.

En hydrolat till mig själv. De andra sakerna tänker jag ge bort…kanske….

Tänker att jag ju alltid kan beställa online om jag skulle få för mig det.

Ångrar att jag inte smakade på karamellerna.

Kollar när jag kommer hem.

Det anordnas månmeditationer, yoga, klang- och kristallmeditationer och annat smått och gott.

Hmmmm…

Glad att jag trotsade mitt ”trötta” jag i alla fall!

Glad också att lavendel är sånt som gör gott för fjärilar och bin.

Det gick inte att fota dem för de var inte speciellt stilla och dessutom blåste det ganska bra.

Därför kommer två små minifilmer med på slutet ni kan se om ni vill.