60!!!!

Och hur gick det till nu då???

En dag går man där på en biltom gata i byn där man bor med ett äpple i handen.

Blir förevigad av föräldrarnas vänner, som nu är 40 + 40 men då var lite över 10 + 10, och vägen verkar lång.

Nästa dag har det gått 30 år och nästa igen 30 till och där sitter man och undrar hur i all sin värld vägen helt plötsligt blev så kort.

Igår för 60 år sedan kom jag till denna värld.

Det tänker jag att man måste fira.

Det gjorde jag med C, R, B och mina söner.

En underbar kväll med pizza, hemmagjord tårta och champagne som en son hade köpt.

Jag fick massor av presenter och vi pratade oss igenom kvällen.

R sa att han läst att man inte ska fira födelsedagar.

Jag sa att det ger jag blanka sjuttsingen i. Det finns all anledning att fira precis vad som helst just nu. Vi kan hitta på andra anledningar om en sextioårsdag inte går an.

R höll med. Och så skålade vi igen.

Kvällen var precis så som jag önskat. Människor jag bryr mig om fick träffas för första gången. Och de tyckte om varandra precis så som jag hade tänkt att de skulle göra.

Bara det är värt att fira.

Värt att fira var också att mina söner var med och plockade fram, tog emot pizzan, tände ljuset när mörkret föll över oss i vår trädgård. Stoppade undan, stoppade i diskmaskinen och donade.

Jag begär inget mer.

Värt att fira att Universum hörde mig.

Jag fick Spa-biljetter till underbara stället, en gungstol till trädgården, ett paket fullt med gott från Rituals, halsband och örhängen, blommor från Sverige och en slant på mitt konto.

Ett samtal från Bangkok och flera från Sverige.

La mig i sängen vid tolv med ett leende. En värme om hjärtat som gjorde så gott.

Idag fortsatte firandet på Svenska kyrkan där vi firades dubbelt. En som fyllt 60 (gissa vem!) och en som fyllt 70. Tvillingar minsann! Fastän en den 8:de och den andra den 10:de förstås.

Det blev tårta och champagne som andra frukost och en liten Sverigevas i present.

Nog är det värt att fira och bli firad när vägen blir kortare för varje dag som går.