Den där att jag har tre veckor då jag äter tre tabletter varje morgon. Sen har jag en vecka med blodprov, hämta ut benskörhetsmedicinen boka och köra till min läkare för att få sprutan. Som han sist stack mig illa med så att jag fick ett blåmärke och jag inte kan låta bli att tänka; detta har aldrig hänt med sjukskötarna på två år!!!….sur? Ja! För sen dras jag med det jäkla blåmärket i flera veckor. Osnyggt. Otrevligt och alla andra O jag kan komma på. Detta blåmärke får denna gång en tvilling på andra armen då jag stöter till en jäkla hylla på apoteket som får skylten med priser att falla till golvet. Sätter tillbaka skylten och förbannar min egen klumpighet och ett rött sår som bildats som sen utökas till ett blåmärke. Därefter går jag omkring och ser ut som min son slår mig. Otrevligt!

Alltså har jag högst tre veckors frihet.

Där kan jag inte låta bli att surtänka igen. Att jag alltid levt efter denna treveckors regel. Särskilt sur blir jag då jag hör svenska småbarnsföräldrar säga att så fort skolorna stänger kommer de att packa in barn och eventuella husdjur och dra till Sverige för att undvika värmen och få barnen badade i svenska. Sen stannar de två månader. Två hela galna månader. Två underbara månader.

Det kunde jag aldrig. Trots att både jag och barnen var lediga hela sommaren. Det var otänkbart (full med o-ord idag som sagt). Tre var de veckor jag fick och då var det verkligen maxat.

Ryter till mig själv att jag kanske aldrig hade stått ut två månader i Sverige.

Skriker åt mig att jag borde veta bättre, bortskämda människa, som alltid spenderade två veckor på Elba från 2006 till 2019. Herregud! Hur många får det?

Viskar lite om att jag en gång försökte säga att jag inte ville dit men det blev inte lyssnat på. Den gången hade jag som minne två små jävl söta barn som bara bankade varandra där jag satt som dyk-änka på stranden varje morgon. Onödigt (!) att säga att de två småkriminella uppförde sig exemplariskt den sommaren, då jag åkte med i största bitterhet. Till och med så att en annan återfallssemestrande mamma sa hur skönt det blivit för mig detta år. Antar att universum såg sig nödbett att få mig att äta upp den där protesten som ändå inte gick hem.

Nåja, man kan tycka att jag borde ha blivit fri åtminstone från det där tvånget om att bara vara i Sverige i tre veckor på sommaren nu när familjekonstellationen ser annorlunda ut. Då kommer cancern och knackar på. Som att honskaintetroatthonkangörahurhonvill.

Ja, jag är tacksam över att jag lever.

Ja, jag känner mig mycket friare trots allt.

Ändå känns det som ett rep om halsen med de där förbannade tre veckorna.

Fast i år ska jag var i Sverige bara två veckor. P g a en grej som kanske får en upplösning och kanske inte, här i Italien (vet nämligen inte längre vad jag ska tro i detta fall).

Detta kanske är en helt ny tvåveckors regel som seglar in…