Varje morgon börjar jag i min trädgård. Hunden vill ut dit meddetsamma efter första promenaden…rundan…stegen det tar innan han bajsar. Jag vill gärna meditera först för därute surrar myggen och risken för att hunden ska behöva skälla innan sju på morgonen är allt för stor.

Sen sitter vi där ute. Njuter. Plockar med sånt som måste plockas med. Noterar fåglarna.

Jag är sååå glad för alla fåglar som vill vara i min trädgård. Att koltrast, svarthätta och alla andra små besökare sjunger glatt utanför mitt fönster. Det känner jag stor tacksamhet för.

Igår gjorde vi massor i trädgården för jag kände att jag inte hade så mycket på mitt schema.

Det var ”bara” EKG-t på apoteket här under. Det som jag efter att ha konstaterat att antingen körde jag långt långt och gjorde det gratis eller så hostade jag upp 35 euro och gick till apoteket. Här måste jag ge mig själv en påminnelse om att inte försöka boka sånt via nätet. Man får bara dagen efter som möjlighet då. Under hela denna tid jag haft receptet har det bara varit på närmsta vårdcentralen, fel dag och fel tid förvisso, en enda gång. Sen har det bara varit långtborta möjligheter. Jag skulle så klart ha plockat upp den tunga luren och ringt istället. På callcentret ser de längre fram. Igen har mitt motstånd mot telefonsamtal fått vinna. Det kostar. Både mentalt och ekonomiskt. Fast inte så himla dyrt ändå…

Efter att ha pillat färdigt ute gjorde jag mig i ordning och satte mig en stund framför datorn. Då vaknade sonen. Egentligen skulle han gå till gymmet men var i akut behov av att köpa present till sin bror som fyller år på söndag. Då jag är inblandad undrade han om jag kunde köra honom till centrum. -Nej, jag ska på EKG (djup utandning!).

Där trodde jag att jag klarat mig. Sonen förkunnade att han skulle ta sig dit själv efter att jag försökt propsa på närmare ställen som säljer samma märke. Ja, det måste vara ett visst märke. Så fungerar minste sonen. Så fungerar äldste sonen. Så fungerar inte jag.

Jag bara trodde för när jag kom hem efter uträttat ärende var sonen fortfarande kvar hemma. Om jag inte kunde….

Han övertygade mig med att jag ju faktiskt inte hade alternativ till denna present, värmen var helt galen och den enda som äger bil och körkort, av oss två, är ju jag. Parkeringen fick bli den jag och B använt då vi gått på teater. Strax innan man inte får köra längre.

Jag körde. Han och gps-en samsades om att guida mig. Det blev fel ändå. Man förstår aldrig någonsin var man ska svänga, varken med gps eller son, på ett visst ställe.

Svordomar och svett rann trots luftkonditionering på full speed. Hatet mot staden som är så omöjlig att leva ett normalt vardagsliv i utan att bli skvattgalen rasade i min lilla bil medan sonen gnuggade sig i skallen och liksom jag inte fattade hur det kunde bli fel igen.

Vi snurrade runt. Kom rätt. Parkerade. Sen var det ”bara” promenaden. Bra med promenad. Jag behöver gå mera. Sonen behöver gå mera. Fast under solen är det bara en plåga. När man redan utgår från en sur position är det ännu mera en plåga. Trappan från Pincio ner till Piazza di Spagna, som vi måste gå nerför, är outhärdlig ner och vi ska inte tala om uppför den, som vi sen också måste, då vi ska upp till bilen igen. 135 steg. En tjusig ”scalinata” gjord på 1700-talet och inte för gamla utslitna birkenstockar. Erinrar mig om att de faktiskt går med högklackat där ibland på modevisningar. OMG!

Det är tur att solen försvinner emellanåt.

Jag uppför mig som den femåring jag alltid bär inom mig. ”Är vi inte framme snart” och ”Måste vi verkligen detta” och ” Jag vill ha en glass”.

Vi går förbi några galningar som säljer rostade kastanjer….va? Mitt i sommaren. Mitt i värmen. Hjälp! Denna värld är galen. Och var får man kastanjer ifrån nu? Värmen från deras stånd slår emot oss och läggs till den värme som är runt omkring. Fy!

Jag får ingen glass för vi måste klara av allt detta och sen ta oss hem på minsta smärtsamma sätt. Det är jag ju med på. Eller rättare sagt mitt kloka 60-åriga jag är med på detta.

Inser att jag inte varit i djupaste centrum på typ tusen år. Allt känns omändrat och ändå som vanligt. Turister chippar efter andan här och där. De pampiga affärerna verkar folktomma och jag undrar som vanligt hur de kan fortsätta att överleva.

Äntligen i affären bländas sonen och det blir en dyrare utgång än vi pratat om. För min del var det dyrt från början men som sagt har man inga bättre ide’er så…Och om han vill slänga mera av sina redan små resurser så får det ju vara upp till honom. Jag läser också in en kärleksförklaring till sin bror som jag ibland bara anar mellan de vanliga huggen och sticken. Det är fint.

Vi tar oss också hem mycket smidigare än dit.

La Scalinata Trinita’ dei Monti ligger helt i skugga på grund av sol bakom moln så även om det bär uppför känns det inte så tungt. Kanske är jag i bättre kondition än vad jag tror.

De stora trutarna som satt där uppe och käkade bröd, någon trevlig människa lämnat, när vi gick ner har nu avlösts av duvor. Stadslivets naturliga kretslopp.

Hemma är jag helt slut.

Det blir en snabbmacka och sen sova på det. Jag är inte gjord för detta stadsliv. Jag är inte gjord för denna värme

Det tänker jag sen när vi sitter i trädgården på kvällen också.

Herr och fru svarthätta följer efter varandra i buskarna och trädet. Bryr sig inte om att vi sitter där och tuggar och pratar. Jag och sönerna.

Jag är så glad över dem, både söner och fåglar, och att jag klarade mig helskinnad hem.

För det kunde ha slutat som för mina stackars födelsedagsblommor.

Efter att ha kämpat med nytt vatten, nya snittytor och svalaste möjliga placeringar kastade de in handduken alltför snabbt.