Sista inlägget om trädgården kanske…

Har inte bestämt mig. Låter det vara öppet. Just nu behöver jag fasta punkter då allt verkar gunga. Igen.

Startar nu dagen tidigt där ute i min trädgård. Med hunden någonstans bredvid sätter jag mig med näsan i granatäppelträdet för att meditera.

Vi har gjort våra allra nödvändigaste toabesök både hunden och jag.

Det är bara svalor som skriar, papegojor som skränar och luftkonditioneringar som dundrar. Någon tidig bil startar för att köra till jobbet.

Jag startar min timer och kör min kvart. Slutar med trädets position. Tackar trädet.

Jag ser bara tre frukter hur jag än försöker. Alla de blommor som fanns och så bara tre frukter. Nej, jag är inte besviken. Bara lite ledsen. Att inget är riktigt fruktsamt här och när det är det så kommer maskarna eller fåglarna och tar det.

Nu har jag rivit ner alla aprikoser. De står på två tallrikar i kylen. De som jag inte kastat direkt. Vi tar några då och då men det är mest med mask i. I morgon, om minstingen inte vill ha fler av dem, blir de som går att rädda någon slags kompott.

Gråter en skvätt. Är bra på det. Har ont igen när jag precis tänkte att jag skulle ta och avboka det där onödiga läkarbesöket, för just det, i november. Tänkte att nu går det bra haha! Fast det är långt till november.

Sen tar jag mig samman. Det måste jag. Jag måste försöka vara hoppfull för någon annan. Fram till tisdag bara. Det kan jag. Det har jag gjort förr.

Rusar ut i trädgården på eftermiddagen för att se hur det står till i min ”köksträdgård”. Timjan har gett upp precis som lite olika andra saker jag satt ner. Bara tomaten jag köpte färdig står där så grön och grann. Salvian har vita fläckar och vem f-n har sagt att alla kan odla???

Vattnar och läser sen att timjan kan få för mycket vatten.

Skriver timjan på inköpslistan. Inte planta. Kryddburk.

Okej, försöker tänka på det som fungerar igen. Det känns som jag upprepar mig hela tiden.

Eller sa jag något om ödlorna?

De som solar sig vid en av krukorna och som förmodligen bor där under. Hunden står ofta vid denna kruka och nosar i alla fall.

Det är kravlöst med ödlor. De sköter sig själva.

Kravlöst är det också att sitta där på kvällen i gungstolen och titta ut över min mysupplysta oas.

Och då tänker jag inte på att batterierna håller på att ta slut i den färgade ljusslingan och ett solcellsljus förmodligen gått åt skogen (skulle ha följt med…) och att en granne med ljus på balkongen, som för att lysa upp en transatlantisk kryssare, helt plötsligt måste hänga tvätt och därmed lyser upp hela min trädgård också.

Det må vara sant att jag upprepar mig hela tiden.

Fast varje dag ju ändå för med sig något nytt litet annorlunda.

Hälsningar från den improviserade odlaren.