Inga maskar kommer här fram

I några dagar ligger alla aprikoser jag tror mig veta vara fria från maskar i kylen, två hela tallrikar, i väntan på att jag ska ta tag i dem.

Yngste sonen kommer hem på fredagen och jag ber honom ta det han vill för i morgon blir det mos av allt. Han plockar en del som han lovat en utav pizzerians, där han jobbar, äldre riders. Här får vi be att det inga maskar är i just dem han tagit.

På lördagseftermiddagen kör jag loss. Har hittat ett enkelt recept på internet då jag ju är novis på marmeladkokning. Jaja, vi gjorde det med barnen…alltså vi kokte inte barnen utan misplar…senvåren 2023, men det var min dåvarande kollega som höll i trådarna. Jag bara assisterade.

Nu är det jag som är kocken.

Det här receptet är busenkelt; aprikoser, socker och citronsaft.

Först måste jag såklart gå igenom alla aprikoserna. Tar ett djupt andetag och kör. När jag öppnar sophinken ser jag att det finns maskar som tagit sig upp på locket också. Hu!

Försöker tänka att insekter är bra för ekosystemet. Det har jag läst. Det är sånt man vet. Tänker också att så fort jag rensat färdigt ska påsen knytas ihop och försvinna iväg till sopstationen snarast möjligt. Precis som hinken ska bli ordentligt avsköljd i trädgården.

Öppnar aprikos efter aprikos. Jag tycker det är massvis som hamnar i hinken. Många har maskar/larver som blivit ganska stora. Några ser ut som om de dött där inne.

Kommer att tänka på min morfar som inte ville bli maskmat och därför bad om att bli kremerad vilket han också blev. Är det rätt? Ska man inte egentligen ge tillbaka till naturen? Låta maskarna bryta ner för att sen bygga upp? Tänker att jag borde skriva hur jag vill ha det med den saken? Fast om jag dör här i Italien finns det inget egentligt val. Det finns ingen plats och man hamnar bränd och fin i ett litet hål i en vägg som sen gjuts igen. Masksäkert så det räcker och blir över. Förresten är min kropp så full med gifter att inga maskar skulle tycka att jag var god att käka på. Plus att gifter ju rinner ner i marken. Nej, jag får nog snällt kryssa i bränningsrutan.

Tar tillbaka mitt fokus till marmeladen. Utan att riktigt tro det har jag fått ihop en fin samling att koka min marmelad på.

Sen är det bara att köra ner allt i en gryta med socker och citron. När det kokat upp ska det småputtra i 45 minuter. Då ska man kolla om det är tillräckligt tjockt annars lägger man till tid.

Jag lägger till tio minuter senare när jag testat på en tallrik hur rinnig den är.

Därefter ska man hälla upp allt i burkar som man vänder upp och ner för att desinficera….jaha!

En ofrivillig marmeladkokare gör som det står i receptet. Hon har liksom inget annat val. Eller det har hon ju men det verkar ju bra att slippa hålla på att koka burkar.

Så jag kör på det.

Fast morgonen efter undrar jag ju om koktiden var rätt för all marmelad sitter som fastklistrad i locken. Plus att det ju faktiskt hade räckt med en burk.

Jag öppnar burkarna och petar ner marmeladen som kanske blev i tjockaste laget. Flyttar över till en burk som blir full. Gillar färgen. Helt plötsligt är jag glad över att maskarna gjorde så att jag kokade marmelad. Indirekt så att säga.

Sen kommer jag att tänka på att minstingen kanske vill ha och gör i ordning en liten fin burk som han kan ta med sig nästa gång han varit här. Om han vill.