I min nya systuga tar jag med mig mobilen och en högtalare.

Jag lyssnar på sommarprat. Skrattar och gråter. När jag inte orkar mera sommarprat lyssnar jag på musik såklart. Mina egna ihoptotade listor på Spotify. En lista heter Passion. Där hamnar allt som rör mig på ett djupare sätt. Nästan smärtsamt sätt. Jag har stoppat in låtar lite som jag upptäckt dem. Ibland föreslagna av Spotify. Grundat på vad jag lyssnar på vanligtvis. Andra låtar som jag hört på radion eller just på sommarprat.

Vissa av låtarna har jag glömt bort då jag inte lyssnat på Passionlistan på länge. Det blir liksom en glad överraskning. Jahaja! Justdetja!

Nu vill jag inte påstå att det var just Som Glas jag lyssnade på när sonen kom in i rummet och kramade mig, medan han gav mig världens bästa nyhet, men den blir soundtracket till dessa dagar. Avslutet på sex långa års tortyr. Jag påminns av en bloggvän om hur det var. Alla skriken. Hur skört allting var. Hur skratten var långt borta från vår vardag.

Vi har överlevt detta. Vi är tillbaka i skämten och skrattets tid igen. Jag tror inte att vi kan undvika att bli osams. Det ingår i familjepaketet. Men all väntan dessa år har på något märkligt sätt fört oss samman igen. Det vill säga jag och mina söner.

Det tar så klart tid innan det nya sjunker in. Att vi inte behöver vänta längre på att få veta. Att sonen kan gå vidare. Naturligtvis utan att göra andra dumheter. Men han kan börja leva. Det är som att vi hållit andan i sex år. Nu kan vi andas igen.

Som Glas minns jag inte hur den kom in i min spotifyvärld. Tror att det var när jag letade låtar med Fläskkvartetten och Freddie Wadling i en attack av nostalgi.

Fläskkvartetten upptäckte jag genom Daily Live med Anna-Lena Brundin och Lill- Marit Bugge som gick på svensk tv för fyrtio år sedan (svindlar när jag tänker på det). Älskade det programmet och förälskade mig i Fläskkvartetten, som var husband där, och deras sätt att mixa klassisk- och modern musik. Rått och sofistikerat. Ibland med orientaliska inslag. Som i Ostens röda ros

Jag var också förälskad i cellisten Sebastian Öberg. Tror att jag många år senare läste att han är homosexuell och hade jag vetat det då hade jag väl tänkt att jag nog skulle kunna omvända honom hahaha! Hjälp vilken barnrumpa jag var i tjugoårsåldern.

Genom Fläskkvartetten upptäckte jag Freddie Wadling. Nina Persson har gått mig förbi men ser att hon sjunger i Cardigans. De fladdrade liksom förbi mig. Jag hörde dem men ändå inte. Lite så. Fast hennes röst passar bra in. Absolut.