Fast molnen fortsätter att gäcka oss. Vinden tar i emellanåt så att allt flyger och faktiskt har temperaturen sjunkit till riktigt behagligt.
Vem hade kunnat tro att jag skulle gå och sukta efter regn för bara några veckor sen. Det hade ju regnat ovanligt mycket hela våren. Dessutom vet jag ju att denna värme ibland kör igång redan i maj och inte slutar förrän långt in i oktober.
Jag vill, som sagt, inte ha det där störtregnet som slår ner träd i huvudet på folk och får allt att svämma över men om jag plockar bort kuddar och dukar så vill jag ju gärna att det ska komma några droppar. Blir helt enkelt tvungen att vattna i kväll. Trodde jag skulle slippa det.
Stoppade i alla fall in hunden i bilen och drog till veterinären igår. Han fick medicin. I tjugo dagar ska han ta den. Det innebär att fyra av dessa dagar måste de ge honom medicinen på hundpensionatet. Suck! Inte så att de inte kan det. Vi har ju redan testat det flera gånger tyvärr och dessutom tar han en halv tablett för hjärtat sedan några år tillbaka.
Dessutom måste jag kanske ta med mat till honom för han måste äta monoproteinmat enligt veterinären. Googlar såklart när jag kommer hem. Han äter redan monoproteinmat. Glutenfri. Det har blivit såååå komplicerat med mat överhuvudtaget. Både för djur och människor. Eller är det bara jag som upplever det så?
Nåväl, även detta kommer att falla på plats. Jag har bara den där känslan av att man aldrig någonsin kan resa iväg utan något som händer strax innan.
När barnen var små var det alltid en av dem eller båda två som blev sjuka precis innan eller medan vi reste. Det blev att hålla på med halsmediciner och antibiotika och grejer som skulle in i kyl. Plus barnläkaren som nödfallsventil per telefon.
Va, det kunde ha varit värre????
Ja, såklart! Vi lever. Hunden lever. Det blir bra.
Jag bara ville gnälla lite.
Sen är det ju det där gnaget att jag egentligen inte alls vill lämna bort min hund längre.
Det ständiga slitandet.
Pranayama i Rom 
Gomorron Marika!
Känner med dig i allt i denna text ❤
Eller hur, ett lagom regn vill man ju ha? Jag njuter också av de svalare temperaturerna, och igår kom det några droppar regn… kanske 10 st, haha..
Men ja, man vill inte heller ha det som i norra Italien förstås..
Att resa ifrån djuren är det jobbigaste, jag och maken delar på oss helt enkelt. Han ska till Napoli nu och då är jag hemma med djuren, och om jag åker till Sverige nu framöver är han hemma med dom, sen är det jättejobbigt att lämna speciellt min vovve Dolly (mammas flicka) och vår duva Akka (också mammas flicka)… Vår pudel är pappas flicka så hon känns mer okej att lämna, även om det också är jobbigt… jaja.. att lämna på pensionat är förstås det allra jobbigaste, det förstår jag.
Båda våra hundar har ju rabiesvaccin, och kan flyga i kabin, men det är ju också en stress för dom… svårt det där…
Stor kram!!
GillaGillad av 1 person
Min hund är för stor att flyga i kabin. Han har också pass som jag aldrig använt. Jag vet att han har det bra på pensionen. Han är född där. Fast sista gångerna har han inte precis rusat in som han brukar. Börjar ju bli till åren och vill ha lugn och ro. Alla saker på plats liksom. Kram
GillaGilla
Jag minns vår första hund DJ, som var en foxterrier… han fullkomligen älskade sitt pensionat ute på landet ❤ När vi åkte till Italien var han där och när vi hämtade honom efter 3 v hade han ingen röst kvar då han förmodligen fick skälla precis hur mycket han ville där, tokstollen 😀 ❤ Han blev överlycklig när han skulle dit 😀
GillaGillad av 1 person
Så gjorde Wish också innan. Han har gubbat till sig nu! Orka hålla på och skälla liksom😂
GillaGilla
Förstår precis! Ett litet lagom regn, varje natt, det hade varit det perfekta. Vi har det också lite svalare nu, känns konstigt och jag fryser på kvällarna. Det är vad det är. Att lämna djuren – ja, så svårt! Kram
GillaGillad av 1 person