Det är något sorgligt med den där brända gräsmattan trots att jag vet att den kommer att komma igen så snart solen lugnat ner sig till hösten och regnet har börjat hälsa på lite då och då.

Jag är livrädd att att liten gnista från grillen eller en cigarett (båda sönerna röker) eller ett av mina myggspiraler, ska köra igång en brand.

Därför passar jag allt som en hök.

Så kommer någon stegande och ställer en fråga jag känner igen från förr; – ni vattnar väl?

Ja, jag vattnar. Inte varje dag men varannan eller var tredje dag. Fast jag vet av erfarenhet att det inte hjälper ens om man vattnar varje dag. Då får vattnet stå på i timmar. Som när vi hade det där huset vid havet och man sen klafsade runt i det där blöta som jagade upp myggor för varje steg.

Jag varken kan eller vill det. Då dödar jag också mitt redan lidande granatäppelträd. En av tre frukter är redan utdömd. Det ser jag när jag ligger med ansiktet upp i trädet varje morgon. Och om jag vattnar så att det rinner ner till kvinnan med garaget under kommer anmälan inte att dras in denna gång.

Då kommer det där knivhugget. Det som påminner mig om att ingenting är mitt. Att ingenting någonsin varit mitt fast det sitter där i mitt hjärta som om det var det.

Det vrids om i såret, när det sägs att en trädgårdsmästare bör komma hit när jag är i Sverige. Klippa ner. Gräva upp jorden. Lägga nytt gräs.

Först försöker jag klättra på speglar. Att man inte gör så när naturen kippar efter andan. Att man måste vänta till hösten.

Sen lägger jag mig platt. Det kanske bara är ett skämt. Ett dåligt sådant.

Helt platt ligger jag inte. Nä, jag har slutat med det. Det tillhör mitt gamla jag.

Jag plockar några tomater till. Som JAG äter upp. Ingen får smaka.

Jag ser att i ampeln är det liv på gång.

Jag tänker att det kan ingen ta ifrån mig.