När jag var liten lekte jag ofta att jag var en berömd konståkerska.

Jag virvlade runt och gjorde komplicerade hopp och fantastiska piruetter på farmors vardagsrumsgolv till musik som strömmade ur den gamla radion.

Varför det var just på farmors golv tror jag endast beror på att det fanns gott om plats där för idag när jag tänker på det så var mattan, om det är en linoleum eller plastmatta vet jag inte riktigt, i relief och alltså helt utan glid. Man måste ju kunna glida fram när man är en konståkerska.

Detta hindrade inte mig från att dansa runt. Ibland ensam. Ibland med en fantasipartner.

Jag hade ju sett konståkning på tv och var betagen. Vi åkte ibland, på vintern, riktiga skridskor på den tillfrusna mossen där bönderna på sommaren hade sina kor att beta. Det var ingen särskilt bra glid där heller för frysa gör det i etapper i Skåne så ofta fick man sicksacka mellan stenar och jordklumpar som stack upp. Det blev aldrig någon sån där slät snygg is som på sjöar.

Jag testade många år senare en konstgjord is i Malmö tillsammans med förskolebarnen och faktiskt gick det riktigt bra. Så tillvida att jag iallafall inte slog ihjäl mig.

Ibland har jag funderat på varför jag blev så tagen av just konståkning. Att det liksom blev en dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse för någon född långt bort från riktiga träningsisar och dessutom var jag en ganska klumpig tjej.

Kanske är förklaringen till en del mitt namn. Jag fick det, sa min mor, för att mormor tyckte så mycket om det då hon sett en tysk konståkerska som hette just Marika. Marika Kilius.

Enligt mor ville mormor att första barnbarnet skulle heta så men det tyckte inte hennes föräldrar så därför fick min kusin, som föddes två år innan jag, ett snarlikt fast vanligare namn.

När mor fick en dotter, d v s jag, slog hon till.

Jag var ganska ensam i Skåne på den tiden att heta Marika. Jag var ovanlig. Eller, mitt namn, var ovanligt. Men jag var ju inspirerad av en konståkerska så det gjorde ju inte så mycket.

Jag var egentligen ett alldeles vanligt, fantiserande barn som lekte att hon var ovanligt fjäderlätt och vig.

Nu är det inte så att jag slutat med denna fantasi. När jag hör musik som inspirerar mig är jag där igen. På isen.

Häromdagen hörde jag Floating av Jonny Southard och då stängde jag ögonen och gav mig ut på den blanka konstisen. Jag virvlade runt tillsammans med ett par starka armar vid min sida. Mitt långa hår till hälften uppsatt i flätor och lockar så där så att de rörde sig alldeles lagom till våra svepande rörelser. På kroppen den där underbara skira klänningen med en kjol fylld med extra tygremsor som fladdrar för vinddraget som blir där vi tar oss fram. En övernaturlig älva. Sminkade i glitter för att understryka känslan av naturväsen. I samma färger som partnern. En lila/röd kombination.

Vi ömsom dansade en vals och ömsom skiljdes i varsin perfekt axel. Så möttes vi igen. Vi följde varandra sida vid sida i takt till musiken. Tolkade tonerna med både kroppsrörelser och ansiktsmimik. De starka armarna på den vältränade, välkoordinerade kroppen lyfte min lika perfekta och lika vältränade varelse för att sedan låta mig landa i ett precist hopp som jag nu inte kan det tekniska namnet på för jag har aldrig riktigt fattat vilket som är vilket men där i drömmen visste jag såklart exakt vad det var. Och att vi gjort ett helt förträffligt samarbete. Publiken jublade och domarna skulle komma att ge oss mycket bra poäng.

Fast det är ju inte det som är grejen. Inte räknas det vem som vinner i min dröm.

Jag har dansat till vacker musik i perfekt harmoni.

På den kalla, blanka isen med publikens värmande applåder och rosiga kinder gjorde vi till sist våra teaterhälsningar. Bugade och tackade.

Och så var drömmen slut.

Till nästa gång ett vackert musikstycke för mig dit igen.