Jag har bara varit någon timme på den skånska landsbygden när jag redan, genom bilrutan, sett ett rådjur stå och tugga på det vanliga stället vid Hörjel och två harar. En som hoppar över vägen vid samma ställe som rådjuret står och en långt ute på en åker.

Jag har njutit av grönaste fält blandade med gula vetefält och ett glittrande hav från tågfönstret.

Det är när jag tänker på detta och går genom en tyst by på min kvällsrunda som jag fattar vad jag håller på med.

Att jag hela tiden kretsar över detta som en stor örn. Det som är Sverige/Skåne för mig. Den storslagna naturen. Att verkligen ha de vilda djuren runt hörnet…och ja, vi har minsann vildsvin inne i parkerna i Rom också. Fast det känns ju mera som om de har förirrat sig. I sökandet av ”snabbmat”.

Här , kanske ibland överromantiserade från mitt håll, Skåne lever de i naturen fast ändå med oss. Nu vet jag att jag kommer att få en massa bassning för att jag säger sådär för ”här kan man knappt gå i skogen för just vildsvinens skull”.

Jag tar den risken. Det är inte som i Rom. Ja menar hur ska man kunna böka ordentligt i en konstgjord park?

Jag känner att jag landat i ett lugn.

Genom vita fluffiga moln.

Ner till de mera gråa och lite regntunga i Danmark.

Till de som spricker upp och släpper fram lite sol.

Det är detta som är värt allt nojande och packande i världen. Och jag vill suga ut varje sekund av den fantastiska naturen i Sverige.

Den bästa som finns.