Det sägs ju att allt som händer har en mening. Även om det är något dåligt. Någon som dör. Något som rasar.

Så tänker jag inte alls där jag följer, igen, den förbannade gps:en som jag tillåtit leta upp en alternativ väg till sjön när jag varit och lämnat min son hos kusinen. Jag tänker nämligen bada. Har förberett mig nog med badlakan och badkläder. Här ska simmas.

Först ser jag ju att den tar mig på rätt väg. Sen får den mig att köra rakt ut i en knagglig terräng på en grusväg som blåser upp bruna moln bakom mig och på bakrutan med dem.

Jag tänker att det är logiskt. Det finns ju mängder med småvägar som jag inte känner till. Klart att det finns en liten obetydlig väg mitt i skogen som leder till sjön.

Så vill den där metalliska rösten att jag ska köra in på en väg där en stor skylt med förbud mot obehörig trafik lyser i gult och rött. Jag säger nej, även om jag är rätt så säker på att gps:en inte hör sånt (kan dock inte svära på det), och kör vidare. Snart förstår jag att jag är på väg tillbaka till samma väg igen. Den där vägledaren som tydligen inte är så pass uppdaterad eller som kanske inte har hunnit med någon uppdatering envisas med att jag ska köra mot ett förbud. Enkelt för den att säga. Det är ju jag som betalar eventuella böter. Eller rättare sagt min far för bilen är ju hans.

Jag ignorerar gps:en igen och det börjar plinga felljud i den när jag letar efter ett ställe att stanna till på för att ta kål på dess lidande så står det där. Vid vägrenen står ett litet rådjurskid. Det tittar på mig som stannar och sen tittar det framför sig, över vägen. Jag ser inget men förmodar att mamman är där inne i buskarna och väntar.

En liten pyttestund står tiden alldeles stilla. Det är bara jag och det lilla vackra rådjuret där. Det kan knappt ha tagit mer än två sekunder även om jag nu tänker att vi stirrade på varandra länge. Bilden har etsat sig fast på näthinnan.

Det är såna här stunder som fastnar i det minnet jag vill ha kvar.

Inte allt det där andra svåra runtomkring. Inte den dammiga vägen och jag som tror att jag aldrig ska komma varken till sjön eller hem mer igen från.

Inte bråk och småsura miner och allmänt dålig attityd jag ofta möts av.

Inget av det vill jag ha för det drar ner min vilja att vara här.

En liten rådjursunge har räddat min dag.

Och om jag inte kört in på den där tokiga vägen hade jag aldrig sett det, tänker jag när den lilla ungen sprungit över vägen och försvunnit in i buskaget.

Trycker bort gps:en och kör och badar.

Fast nu på stora vägen. Den som jag känner igen.